Trots att problemen är omfattande och uppenbara, med kännbara konsekvenser för många svenskar, kommer bostadspolitiken i allmänhet och hyresmarknaden i synnerhet sannolikt inte att segla upp som en av de viktigaste frågorna i höstens valrörelse – annat än i form av skrämselpropaganda om marknadshyror, signerad Hyresgästföreningen.
På ett sätt är det märkligt, eftersom det är en fråga med tydliga konfliktlinjer och ideologiska dimensioner. Där man vänsterifrån slår vakt om bruksvärdessystemets reglerade hyror och förordar subventioner för att få fler bostäder byggda, pratar högersidan om hur hyressättningen kan bli friare och regelkrånglet minska för att få igång byggandet.
Kanske för att den mer liberala och borgerliga sidan av politiken dras med ett dåligt självförtroende i frågan. Det kan tydligast illustreras av att Centerpartiet gått ut med att de släpper kravet på fri hyressättning i nyproduktion för att partiet upplever att det blockerat deras andra förslag på området (SR 29/5), men också att sittande högerregering har missat sin chans att reformera i den riktningen eftersom Sverigedemokraterna säger nej till marknadshyror.
Reformerad hyressättning var nog att fälla Stefan Löfven som statsminister under januariavtalets tidevarv, och rädslan för att det är en allt för impopulär reform som riskerar att bli ett sänke om man driver den för högljutt finns uppenbarligen. Samtidigt är det en av de mest konkreta reformerna för att lösa problemen som presenteras, ofta med Finlands genomgripande reformering på 1990-talet som förebild, och bördan borde ligga tung på motståndarna att förklara vad för lösningar de vill se istället.
Exemplet Finland kan inspirera till marknadshyror, i Helsingfors är det betydligt lättare att hitta en lägenhet i Stockholm. I Sverige varnas det ofta för att reformen kommer att leda till mer utslagning, men på andra sidan Östersjön har den kunnat införas med kraftigt minskad hemlöshet som följd.
Men det finns betydligt mer som vi i Sverige kan lära av våra grannländer. I en debattartikel i DN (13/7) skriver Louis Landeman, chef för hållbarhetsanalys Danske bank och Lennart Weiss, senior rådgivare och chefredaktör för bostadspolitik.se om att svensk bostadspolitik nått vägs ände. När Danske bank i en rapport jämförde den bostadssociala situationen med våra nordiska grannländer, stack den svenska ut som unikt svag och helt saknades ambitioner när det kommer till ekonomiskt svaga grupper. Det är förstås ett rejält underbetyg.
I debattartikeln pekar de på att Sverige står inför ett vägval, att antingen behålla den universella modellen men med anpassningar så att träffsäkerheten mot svagare grupper blir större, där står Danmark som förebild, eller att överge den och istället införa selektiva stöd för grupper med särskilda behov, likt Norge och Finland. Den blocköverskridande överenskommelse som de menar behövs, underlättas sannolikt av Centerpartiets släppta krav på marknadshyror.
Samtidigt är behovet av att rucka på gamla sanningar kanske ännu större i riktigt röda partier om förändring ska vara möjlig, eftersom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men även Sverigedemokraterna, i högre grad omfamnar status quo och hoppas att ytterligare statlig stimulus ska få igång byggandet. Det blir att försvara bostadsmarknadens insiders, de som redan har någonstans att bo och gärna får en fortsatt nedreglerad hyra, samtidigt som dess outsiders lämnas i sticket. Bostadsmarknaden borde handla om det i betydligt högre utsträckning, och de liberala partierna som är klämda mellan sosseri på båda sidorna måste våga påpeka det.
Partier som förordar marknadshyror tycks dras med dåligt självförtroende i bostadsfrågor, trots att bördan borde väga tyngre på de som förespråkar dagens uppenbart dysfunktionella system.