Det är en riktig hjältesaga som Klarnagrundaren Sebastian Siemiatkowski berättade i Sommar i P1 (8/7). Familjens rötter i Polen, härjat av världskrigen, kväst av Stalin. Föräldrarnas flytt till Sverige. Svårigheterna att hålla ihop familjen. Pappans alkoholism. Affärsidén som tar form i korsningen mellan ett av de många extraknäcken, familjens ekonomiska problem och Handelshögskolan. Turnén runt Sverige för att värva e-handlare.
Genombrottet, när självaste Michael Moritz, berömd investerare på amerikanska Sequoia som finansierat Apple, Google och OpenAI, vill satsa. Kampen för att tvätta bort stämpeln att Klarna KLAR +0,05%Dagens utveckling skor sig på sena betalningar. Intåget i USA.
Två tomma händer, en idé, hårt arbete. Och så framgång, stor framgång. En klassisk entreprenörshistoria, men också en sorts spegelbild av ett helt nytt Sverige. Ett land där det till sist är möjligt att få pengar till helt nya och oprövade affärsidéer, det vill säga att förverkliga sina drömmar och skaparlust och att bli rik, oerhört rik.
Sebastian Siemiatkowski är värd i storleksordningen 12 miljarder kronor. Spotifygrundaren Daniel Ek ligger på drygt 90 miljarder. Anton Osika och Fabian Hedin på AI-bolaget Lovable uppskattas vara goda för uppemot 15 miljarder vardera. Det finns fler.
Ett fantastiskt företagande som skapat nya tjänster, ökad konkurrens, jobb, skatteintäkter och välstånd, en lisa för Sverige. Från 1930 och framåt fanns här knappt något nyföretagande alls. Först på 1990-talet kom det igång igen, och då bestod det främst av riskkapitalister och serieförvärvare som effektiviserade befintliga verksamheter. Nu växer antalet helt nya verksamheter åter i Sverige, och det är verkligen bra.
”Med sociala medier blir fokuseringen på hjältarna ännu större.”
Men det finns också, som i alla riktiga hjältesagor, en hake. Precis som i sporten och kulturen är det nämligen nästan bara de riktigt stora framgångarna som når offentligheten. Med sociala medier blir fokuseringen på hjältarna ännu större.
Därmed hamnar ribban för många unga som vill arbeta i näringslivet numera mycket högt, särskilt för unga män som har lätt att identifiera sig med dessa nya ”tech-bros”. Med ens räcker det inte att utbilda sig, arbeta och sköta sig. För att efterlikna dessa hjältar krävs minst en lyckad start up och en rejäl förmögenhet. Höga krav att ställa på sig själv, som skapar stress.
Vad de unga sällan hör talas om är alla de många misslyckade försöken att starta företag som framgångarna kräver. Sannolikt förstår de inte heller hur allt det hårda arbetet och försakelsen känns när man inte ens vet om och när projektet äntligen ska vara i hamn.
Sebastian Siemiatkowski berättar om hur han trodde att han skulle kunna lösa föräldrarnas konflikter om han bara tjänade pengar, en from förhoppning visade det sig. Och om de tusen egna säljsamtalen till amerikanska e-handlare på ett enda år, ringda på kvällen efter jobbet när Klarna skulle erövra den nya marknaden under covid. Inspirerande i efterhand, men främst för att vi vet att han lyckades.
”Amerikaner, kineser och indier tar sällan föräldraledigt eller långsemester.”
Villkoren i tech-branschen är speciella. Konkurrensen är global, och därmed även arbetsvillkoren. Amerikaner, kineser och indier tar sällan föräldraledigt eller långsemester. I vanliga fall krävs erfarenhet för att bli framgångsrik inom nyföretagande, sådan man kan få av en riktigt bra första chef. Det är bara när teknikutvecklingen går så här fort som unga, viga, matematikbegåvade hjärnor kan få stort försprång.
Svenska venturekapitalister brukar i linje med detta berätta att de bara är ute efter riktiga vinnarskallar, det vill säga sådana som är beredda att arbeta lika hårt som Siemiatkowski och Ek.
De nya entreprenörerna gör fantastiska insatser för Sverige. Därför är det viktigt att lyssna på deras berättelser. Men det gäller att komma ihåg att det också går alldeles utmärkt att göra viktiga insatser på en vanlig anställning, kanske i något av alla de många nya företag som skapas, och till vanliga ersättningsnivåer. Alla måste inte bli miljardärer. Och vem vet, kanske det dyker upp en säkrare idé längs vägen?