Efter tolv år i socialdemokratin lämnar Annika Strandhäll riksdagen i höst. Under sin tid i politiken har hon fått kritik för sitt hårda tonläge i sociala medier. Men hon menar att det varit en uppgift hon fått från partiet.
– Jag har varit väldigt tydligt utpekad. Även om det internt inte har varit klart för alla att det har varit så, säger hon.
”Luftlandsatt”. Så beskriver Annika Strandhäll känslan när hon blev utsedd till socialförsäkringsminister i Stefan Löfvens regering för tolv år sedan – utan att ha någon tidigare koppling till Socialdemokraterna.
Och det fanns problem med att bli ”luftlandsatt” i just det partiet.
– Man har inte det interna nätverket. Jag visste inte vem jag skulle ringa, eller hur de interna konflikterna såg ut – och vem som bråkade med vem på SSU-kongressen 1997, säger hon.
Spelar det fortfarande roll vem som bråkade 1997?
– Absolut. Det spelar stor roll. Det har varit förvånansvärt mycket sådant under de här åren.
Är det ett problem för partiet?
– Jag skulle absolut säga det. För att det innebär ju att man har svårt att få in krafter med andra perspektiv och bakgrunder som får en möjlighet att behålla en plattform i partiet.
Hon fortsätter:
– När du sitter där och är minister och ”the shit hits the fan” och du inte vet vem du ska ringa som du bråkade med på SSU-kongressen 1997 så har du ett helt annat utgångsläge.
Så man blir ensam?
– Ja, man blir ju väldigt ensam om man inte snabbt fattar det här, och det innebär också att man missar kompetens och engagemang i Sveriges största parti.
Hon säger att kompetensen och viljan att engagera sig kan finnas därute.
– Men då kokade man inte kaffe på rätt expedition. Även om man har kokat kaffe på andra expeditioner räknas det inte. Det ska vara i partiet.
Vad skulle man behöva göra då?
– Prata öppet om att det ser ut så här internt i partiet.
Gör man inte det?
– Nej, det är mer att det finns under ytan, det bara är så. Man skulle behöva fundera på: vill vi ha det så här? Och om vi inte vill ha det så här, hur ska vi göra i stället?
Man får ändå säga att det gått bra för Annika Strandhäll sedan hon ”luftlandsattes” i regeringen. Fem år som minister i socialdepartementet, miljö- och klimatminister i Magdalena Anderssons regering – och mer än en mandatperiod som riksdagsledamot.
Nu har hon fått Hjalmar Branting-priset av Socialdemokraterna. Hon plockar upp den lilla medaljen ur asken den kom i.
– Det är jättehäftigt faktiskt. Den får man om man har gjort särskilda tjänster för partiet.
Den avgående riksdagsledamoten har vit vippig klänning på sig. Det är en högtidlig dag – avslutning på riksdagsåret då ledamöter som inte kandiderar igen i valet har fått ett tack av talmannen.
Även om riksdagen kallats in under sommarledigheten är det här sluttampen på hennes tid i riksdagen. För ett år sedan offentliggjorde hon att hon inte kommer ställa upp i valet i höst. Ännu vet hon inte vad hon ska göra härnäst.
– Jag vill ju finnas kvar i debatten, och på något sätt kunna använda den opinionsbildande plattformen som jag har.
Under åren som politiker har Annika Strandhäll varit aktiv i sociala medier. Hon har slagits hårt mot meningsmotståndare på plattformen X där hon har ett av Socialdemokraternas största konton. Och hon har fått kritik för sin hårda ton.
– Det är viktigt att förstå att jag har varit utsedd av partiledningen att ta de här diskussionerna i sociala medier.
Hon säger att det började i valet 2018, när en grupp hade ett tydligt uppdrag från partiledningen att ta debatten i sociala medier.
Så det är ingenting du bara har gjort?
– Jag har varit väldigt tydligt utpekad. Även om det internt inte har varit klart för alla att det har varit så. Och då kanske apropå det här med innan- och utanförskap i partiet. Att något kan vara mer eller mindre accepterat beroende på vem som gör det. Men det har också kostat mig när partiet inte självklart haft min rygg när det blåst.
Samstämmiga opinionsmätningar visar på ett överläge för oppositionen jämfört med regeringsunderlaget. Men även om mycket talar för att Magdalena Andersson kan ta statsministerposten efter valet så är S siffror på historiskt låga nivåer.
Varför?
– Det är verkligen inte läge att luta sig tillbaka nu, säger Annika Strandhäll.
Hon pekar just på kommunikationen och hur man når ut – och förutspår en smutsigare valrörelse än vanligt. Men också svårigheter att nå nya grupper – både som väljare och partiföreträdare.
Partiets ”traditionella struktur” är del av problemet. Efter att ha byggts upp för att organisera arbetarrörelsen har partiet blivit till för dem som redan är inne i rörelsen.
– I dag är ju verkligheten att arbetare ofta är nya svenskar. Socialdemokratin har svårare att organisera dem – för man är fast i gamla mönster. Och det är farligt för ett parti som fortfarande måste vara ett arbetarparti. Det är det som är vårt dna.
Är S ett inkluderande parti?
– Både och. Lokalt skulle jag vilja säga att man absolut försöker vara ett inkluderande parti. Jag tror att man skulle kunna göra mycket, mycket mer. Särskilt i de områden som man säger sig vilja representera.
Hon säger att partiet sakta börjat vänja sig vid att ha högre i tak än tidigare, då det fanns en bild av att man inte skulle säga saker som skadar partiet.
– Det är inte självklart så att man blir utskickad på plankan och ner i vattnet längre för att man har en annan uppfattning. Men så skulle jag vilja säga att det var tidigare. Och strömningarna finns fortfarande kvar. Man får inte skada partiet.
Gör man det då genom att ha en annan åsikt?
– Det skulle man kunna göra. Eller att man använder de nya plattformarna för expansivt för att saluföra vad man själv tycker. Där tror jag fortfarande att man har en del att göra.
Hon säger att det handlar om ledarskap.
– Att inte vara rädd för att människor i partiet tycker på ett annat sätt.
Annika Strandhäll pratar ibland nästan till sin pressekreterare som sitter bredvid henne. Hon arbetar för S-kvinnor där Strandhäll är ordförande – en roll hon kommer ha kvar även efter att hon avgått från andra uppdrag.
Förbundet har varit öppet kritiska mot en del av partiets politik. Annika Strandhäll säger att hon tycker att S lagt sig för nära Tidöpartierna i en del frågor.
– Vi gillar inte partiets förflyttning när det gäller kriminal- och migrationspolitiken. Den har gått för fort.
Hon nämner förslaget som sänkt straffmyndighetsålder för vissa grova brott – där S förespråkar en sänkning till 14 år. Förslag som fått kritik från ett stort antal remissinstanser, bland annat kriminalvården.
– Ibland skulle det kanske kunna ha varit jävligt smart att bara ta ett djupt andetag och avvakta och lyssna in.
Hennes parti har alldeles för få långsiktiga visioner av vad man vill göra med Sverige, tycker hon.
– Det är väldigt mycket här och nu. Men vad får politiken för långsiktiga konsekvenser för Sverige? Det är ett problem i politiken generellt i dag att man vill ha snabba svar.
Annika Strandhäll kommer fortsätta kampanja för partiet ”in i kaklet”. Men sedan får hon, som så många andra se på framtida regeringsbildningar eller oppositionspolitik utifrån.
– Det blir skitfrustrerande. Jag skulle jättegärna vilja gå och skruva på olika saker. Men jag har bestämt mig för att lämna.
Kommer du sakna riksdagen?
Hon tvekar lite – och skrattar.
– Ja, men det kommer jag. Det är ju ändå en skum verksamhet. Eller hur?