Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det händer ibland att patienter jag träffar avslutar läkarbesöket med en fråga som egentligen inte handlar om medicin.
”Vem ska jag vända mig till nu?”
Diagnosen är ställd. Receptet är utskrivet. Ändå lämnar patienten med känslan av att ingen har det samlade ansvaret för henne.
Det är en fråga som sträcker sig långt utanför undersökningsrummet.
Sveriges politiska debatt har under de senaste åren kretsat kring inflation, gängkriminalitet och migration. Men statens trovärdighet prövas också i det lilla livet: när en kvinna ringer runt mellan apotek för att få tag på östrogenplåster, när ett barn väntar år på neuropsykiatrisk utredning eller när en pensionär möter tio olika ansikten i hemtjänsten på en vecka.
Välfärden prövas först i de små vardagliga situationerna i livet.
Ta östrogenplåstren. Det är en hormonbehandling mot klimakteriebesvär som hundratusentals kvinnor är beroende av. Ändå gapar apotekshyllorna tomma. I sommar har svenska kvinnor tagit färjan till Åland eller klimakterieturistat till Spanien för att få tag på plåster. Orsaken är inte otur utan politik: Sverige har pressat läkemedelspriserna så hårt att läkemedelsbolagen prioriterar andra länder före oss. Vi ställer oss frivilligt sist i kön.
Regeringen springer nu ifatt och förbi. I juni gav den Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket i uppdrag att analysera om ersättningen för läkemedel ska höjas. Socialminister Jakob Forssmed skrev i Dagens Industri att staten måste vara beredd att betala för att patienter ska få viktiga läkemedel i tid. Det är rätt slutsats. Men för att dra den krävdes år av tomma hyllor och patienter som jagat sina läkemedel mellan olika apotek.
Det är så förtroendet för staten förloras. Människor bedömer den utifrån sina vardagserfarenheter. Om man bollas mellan system och väntetider spelar det mindre roll hur många miljarder som politiker säger att de har satsat på välfärden.
Borgerligheten har aldrig lyckats äga berättelsen om välfärd i väljarnas ögon. Alltför ofta har debatten reducerats till driftsformer och effektiviseringar, när den egentligen borde handla om hur dessa verktyg stärker institutionernas förmåga att fungera. Så att mer tid och kraft kan läggas på det som verkligen betyder något: att göra skillnad för andra människor.
Frihet förutsätter fungerande institutioner.
Det är politik ”med hjärta”, för att låna Ebba Buschs uttryck. Ironiskt nog är det Kristdemokraterna som nu fyller det tomrum som Liberalerna en gång gjorde anspråk på: att värna de institutioner som gör frihet möjlig. För frihet förutsätter fungerande institutioner.
Kulturkriget har nått vägs ände. Det parti som lyckas flytta debatten från identitet till vardagens problem kommer att vinna mittenväljarna. Särskilt kvinnorna, som bär upp välfärden som vårdnadshavare, anhöriga och utgör 70 procent av personalstyrkan i offentlig sektor.
Väljarundersökningarna är också entydiga: kvinnor rankar sjukvården som sin viktigaste fråga. Valet 2022 avgjordes på männens dagordning. Det lär inte upprepas i år.
Valrörelsen kommer snart att fyllas av löften. Men i september kan det avgörande vara något betydligt mer grundläggande: att samhället fungerar när livet inte gör det. Den nya konfliktlinjen handlar om statens kapacitet.
Om borgerligheten inte gör den fungerande välfärden till sin egen berättelse behåller Socialdemokraterna sitt förtroendemonopol i frågan. Då krävs en vision där trygghet handlar lika mycket om fungerande samhällsservice som lag och ordning.
För när tågen står stilla och vårdkön växer återstår bara en fråga. Den börjar i undersökningsrummet men slutar i valbåset: ”Vem ska jag vända mig till nu?”
Läs även