Daniel Schatz
Från Stockholm till Jerusalem. Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik. Fri tanke. 477 sidor.
Per Wirtén är författare och kritiker på kultursidan.
Vem vet om historien är en pågående rörelse eller ett fast tillstånd, om den är en korridor i en viss riktning eller ett rum där man trampar i cirkel. I konflikten om Israel/Palestina har palestinierna bit för bit trängts undan. Men trots att konflikten pågått så länge är förändringarna ändå rätt små.
I den kommission FN tillsatte 1947 efter att landets judar knäckt den brittiska kolonialmakten blev juristen Emil Sandström ordförande. Hans svenska assistent Paul Mohn var antagligen den som ritade upp gränserna i deras delningsförslag. Att endera sidan skulle erövra hela landet var ett hot som behövde avvärjas. I sin rapport föreslog de därför två alternativ: antingen två helt suveräna stater eller två länder förenade i något slags federation.
Nu är det 2026 och vägvalen vi diskuterar är fortfarande desamma, både de oacceptabla och de hoppfulla. Så vad har egentligen förändrats av allt dödande?
Duon Sandström och Mohn var de första svenskar som gjorde avtryck i Palestinakonflikten. Ett år senare blev Folke Bernadotte, som FN:s första medlare i konflikten (Mohn var återigen assistent), mördad av israeliska maximalister. Han hann därför inte göra någon bestående skillnad.
I den ambitiösa boken ”Från Stockholm till Jerusalem” skildrar statsvetaren Daniel Schatz hur den svenska Israel- och Palestinapolitiken utvecklats sedan dess. Den har varit stormig. Både Carl Bildt och Margot Wallström fick i egenskap av utrikesministrar inreseförbud till Israel. Den senare utsattes dessutom för en hatkampanj utan motstycke i svensk utrikespolitik, och som enligt Schatz avsiktligt rullades igång av israeliska UD. Sympatierna har skiftat genom decennierna: Tage Erlanders existentiella kärlek till Israel, Olof Palmes och utrikesminister Sten Anderssons intensiva engagemang för PLO och palestinierna, Göran Perssons proisraeliska återställare.
Men den viktigaste slutsatsen av Schatz bok är att ingenting egentligen förändrats i den svenska linjen sedan 1948 med en uppdatering efter junikriget 1967 då ockupationen inleddes: en tvåstatslösning baserad på ömsesidigt erkännande, folkrätten och mänskliga rättigheter. Stormarna har tillhört den politiska ytan. I en roman från 2014 liknade Klas Östergren svensk efterkrigspolitik vid att dansa twist: man kastar sig fram och tillbaka med överkroppen, men rör sig ändå inte ur fläcken.
Schatz bok har en påtaglig israelisk slagsida. Det märks både i enskilda ordval och i hans övergripande förståelse av konflikten. Men en vaken läsare kan, om man så vill, enkelt korrigera detta och dra egna slutsatser. Hans ståndpunkter ger boken ett personligt temperament och gör den oväntat rolig att läsa. Däremot är det inte en ”okänd” historia som undertiteln utlovar. Inte alls. Nästan allt, förutom en del upplysande detaljer, är välkänt för den redan pålästa.
Förutom åren runt 1948 har Sverige haft betydelse vid två tillfällen. Det gäller i första hand Olof Palmes analytiska och Sten Anderssons personliga engagemang för att lyfta in Yassir Arafat och PLO i den internationella diplomatin. Schatz är både skeptisk och kritisk eftersom det medförde iskalla relationer med Israel. Men jag är övertygad om att deras insatser fungerade som vägröjare för Osloprocessens ömsesidiga erkännande. Den israeliska fientligheten till den svenska politiken – folkrättens linje – var ett oönskat men acceptabelt pris för deras arbete.
Det andra tillfället är när Göran Persson, i spåren av sin Israelvänliga offensiv, under några veckor sommaren 2000 lyckades göra Harpsund till en plats för hemliga och betydelsefulla överläggningar mellan israeler och palestinier, även om de inte ledde till det eftersträvade fredsavtalet senare samma år.
Schatz verkar tillhöra den så kallade realistiska riktningen inom internationell politik, där man strävar efter att balansera maktintressen. Och inte den idealistiska som programmatiskt utgår från internationell rätt och mänskliga rättigheter.
Det innebär att han ogillar att folkrätten varit överideologiskt bestämmande för den svenska politiken. Han hänför till och med internationell rätt till ”det palestinska narrativet” om konflikten. Men vad ska man annars ha som vägvisare? Dessutom förkastar han den rätt självklara uppfattningen att konflikten är asymmetrisk, där Israel är den överlägset mäktigaste parten på nästan alla områden. Han verkar anse att svensk diplomati i just den här konflikten ska vara en neutral balansakt. Det som kontrast till den internationella rätten som alltid är opartisk men aldrig neutral. Schatz befinner sig alltså i konflikt med den svenska linjen, representerad av UD:s diplomatkår.
Alliansens valseger 2006 innebar, till Schatz glädje (och min besvikelse), att Palmes ”aktiva utrikespolitik”, att försöka spela en roll i världspolitiken, och självbilden som en ”moralisk stormakt” raderades. Konsekvensen blev oväntad. Utan ambitionen att ha en medlarroll behövde Sverige inte längre hålla sig väl med parterna. Utrikesminister Carl Bildt kunde därför iskallt strunta i Israels diplomatiska raseri när han riktade skarp kritik mot bosättningarna och ockupationspolitiken.
Sedan massakrerna 7 oktober i Israel och det efterföljande folkmordskriget i Gaza finns för första gången en stark opposition i riksdagen mot den svenska folkrättslinjen. Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och enskilda moderater står nu i huvudsak bakom den israeliska regeringens maximalistiska politik. Det är något helt annat än att dansa twist. Det sätter historien i rörelse. Men i tokig riktning. Jag undrar hur Daniel Schatz ser på ett sådant tänkbart uppbrott från den politik som gällt sedan 1948.