DN Debatt. ”Nostalgikerna har fel – det var inte bättre förr”
DN DEBATT.
Visst, Sverige har akuta samhällsproblem men idén om att det var bättre förr är helt enkelt inte sann. Inte vad gäller brottsligheten, folkhälsan, välfärden eller flera andra områden. Nästa regering måste bryta med med pessimismen och i stället ingjuta framtidstro, för så här kan vi inte fortsätta, skriver Markus Uvell, vd för Nordic Public Affairs.
Det är en djupt pessimistisk befolkning som går till val i september. I över ett decennium har fler väljare tyckt att Sverige går åt fel håll än åt rätt håll. Pessimismen gäller alla områden: ekonomin, brottsligheten, sjukvården, skolan, klimatet, jämställdheten, äldreomsorgen och så vidare. Allt går åt fel håll.
Ur denna pessimism växer en längtan tillbaka. Till då Sverige var så som det borde vara. I min kommande bok ”Det här jävla landet – längtan till ett Sverige som aldrig fanns”, som utkommer på Timbro förlag i augusti, granskar jag den politiska nostalgins drivkrafter och konsekvenser.
Svensk politik är i dag djupt polariserad, men en sak är väljarna överens om: det var bättre förr. Enligt en undersökning som jag låtit Infostat göra instämmer bara var fjärde väljare i påståendet att det på det hela taget är bättre att leva i Sverige i dag än när de själva var barn, medan 7 av 10 avvisar påståendet.
När var Sverige som allra bäst? Om man frågar svenska folket blir svaret 80-talet. En fjärdedel pekar ut detta som vårt lands verkliga guldålder. Ungefär 1 av 5 svarar 70-talet eller 90-talet. Färre än 1 av 10 (7 procent) menar att Sverige är som bäst i dag.
Valet av guldålder beror på flera faktorer. Bland annat på den tillfrågades ålder – i genomsnitt menar väljarna att Sverige var som bäst när de själva var 14 år – och vilken politik man tänker sig då dominerade. Väljare till vänster är särskilt förtjusta i det progressiva 70-talet, SD-väljare i 80-talet (det sista decenniet före den generösa invandringspolitiken) och liberala väljare i avregleringarnas 90-tal.
Missnöjet med Sverige och längtan tillbaka ser olika ut i olika grupper. Medan vänsterväljare drömmer om en tid då välfärden var mer utbyggd och vanligt folk hade bättre ekonomi, längtar högerväljare oftare efter hur Sverige var före gängkriminaliteten och den stora invandringen.
Det intressanta med denna politiska nostalgi är att den ofta bygger på falska bilder av det förflutna. Sverige var på de allra flesta områden inte alls bättre förr. I vissa avseenden, säkert, men inte generellt. Nostalgikerna har i regel fel.
Den genomsnittlige svensken hade inte bättre ekonomi förr. Bnp per capita har ungefär fördubblats sedan 1980 och reallönerna stigit med runt 60 procent. En enorm välståndsökning. Förmögenhetsklyftorna har minskat de senaste 20 åren, liksom andelen som är beroende av försörjningsstöd.
Svenska folket behöver i dag lägga en betydligt mindre del av sin disponibla inkomst på mat. Fler har råd att åka på semester, fler har tillgång till sommarstuga och det är lättare att köpa en ny bil med vanliga inkomster – samtidigt som bilarna blivit mycket bättre, säkrare och mer miljövänliga.
Lika falsk är föreställningen att välfärden var bättre förr. Såväl sjukvården som de breda transfereringssystemen har betydligt större resurser i dag, räknat per capita i fasta priser. Vi betalar mindre skatt, men får mer och bättre välfärd för pengarna.
Samtidigt har medicinska framsteg dramatiskt förbättrat prognosen för många svåra sjukdomar. På 70-talet dog hälften av alla barn som drabbades av cancer inom 5 år, jämfört med dagens 1 av 10. Dödligheten i hjärtinfarkt har minskat med 80 procent.
Inte heller folkhälsan har generellt sett försämrats. Medellivslängden har ökat stadigt och spädbarnsdödligheten sjunkit med 80 procent. Svenska folket dricker lika mycket alkohol som på 70-talet, men betydligt mindre sprit, vilket är en stor folkhälsovinst. Tonåringar dricker mindre alkohol och använder mindre narkotika, trots att internet och sociala medier ökat tillgängligheten betydligt.
Självmorden har minskat kraftigt. Fler äter förvisso antidepressiva läkemedel, men det är svårt att belägga att den psykiska ohälsan verkligen ökat. Omfattande skärmanvändning kan inte bevisas leda till ökad psykisk ohälsa och färre svenskar upplever ensamhet än förr, trots att motsatsen ofta tas för given.
Inte ens brottsligheten – de senaste årens dominerande samhällsproblem – kan utan vidare generellt sägas ha blivit värre. Det dödliga våldet har minskat med runt 30 procent sedan 80-talet, medan andra typer av brott (till exempel inbrott och bilstölder) har minskat betydligt mer än så.
Tveklöst är vissa typer av brottslighet värre i dag. Gängkriminaliteten innebär ett hot mot samhället och riskerar att drabba utomstående på ett sätt vi aldrig sett förut. Vissa brottstyper (till exempel bedrägerier, misshandel och sexualbrott) har ökat kraftigt. Men föreställningen att brottsligheten på alla områden var mindre förr är falsk.
Det råder ingen tvekan om att vissa samhällsproblem har blivit större de senaste 50 åren, men många andra har blivit mindre. Tanken att det allra mesta var bättre förr saknar stöd i verkligheten. Det finns ingen anledning att önska 70- eller 80-talet tillbaka.
Som personlig känsla är nostalgin harmlös, men som politisk drivkraft hotar den Sveriges framtid. Den idealiserar det förflutna utifrån falska minnesbilder och skymmer de framsteg som uppnåtts. Den svartmålar den tid vi lever i och riskerar att utlösa destruktiva politiska reformer – eller lika destruktiv passivitet.
Sverige har akuta samhällsproblem. Men vi har klarat mycket stora påfrestningar förr, ofta bättre än de flesta andra länder. Det kräver dock en pragmatism och en framtidstro som lyser med sin frånvaro i dagens politiska klimat. Nästa regering – vilken den än blir – behöver bryta med pessimismen och nostalgin för att i stället visa vägen mot ett bättre framtida Sverige. För så här kan vi inte fortsätta.