Egentligen är det konstigt att inte reaktionerna blivit kraftigare:
Ett nytt EU-beslut förbjuder databaser som Lexbase att urskillningslöst publicera precis alla domar från svenska domstolar.
Att döma av sajternas popularitet är behovet av nyfiket sniffande omättligt hos medborgarna. Så varför är det inte uppror i debatten?
Förmodligen just eftersom motiven kan verka lite låga.
Visst förstår man den arbetsgivare som vill veta om det är en småfifflare eller en storskurk som har sökt jobb på firman – men då kan man ju göra ett utdrag ur belastningsregistret till en standardiserad del av rekryteringen.
Lexbase lever mer på mänsklig nyfikenhet.
Offentlighetsprincipen är en unik konstruktion. Men den är skapad i en analog tid. Den innehöll, när den formulerades, en naturlig tröghet. Ja, alla domar var offentlig handling redan då, men det fanns inte en lättsökt central databas, utan varje domstol stod för sitt. Långsamt, på ett sunt sätt. Tillgängligt när det är viktigt, inte när det rör sig på slögooglingsnivå.
Tjänster som Lexbase kunde nog ha klarat sig undan reglering om de hade varit systematiska i urvalet, och gallrat ut äldre domar någorlunda tidigt. Men de har snarare förflyttat gränserna åt andra hållet.
Beslutet från EU-domstolen är ett så kallat förhandsbesked. Det återstår att se exakt vilka konsekvenser det här får för databas-skvallerbranschen. En idé från det hållet är att låta artificiell intelligens skanna domar och sedan skriva små artiklar om dem. Journalistik är ju undantaget från besvärliga bromslagar som GDPR. Men här har domstolen tänkt efter. Förhandsbeskedet innehåller kristallklara formuleringar som definierar journalistik som något annat än databas plus AI. Man skriver:
”Det måste vara fråga om behandling som har till ändamål att sprida information, åsikter eller idéer till allmänheten. För detta krävs att det aktuella materialet är föremål för visst redigerings- eller bearbetningsarbete innan det publiceras och att publiceringen sker med iakttagande av pressetiska regler och yrkesetiska regler för journalister, eller åtminstone i enlighet med en redaktionell linje, samt att påståenden om fakta och omständigheter i materialet granskas före publicering.
En tjänst som utan bearbetning eller redaktionell prövning tillhandahåller vem som helst fällande domar i brottmål mot betalning uppfyller enligt domstolens mening inte dessa krav.”
Sedan 2014 finns en europeisk lag som går under namnet ”The right to be forgotten”. Det är en fin historia: en spansk man råkade en gång i tiden ut för en tvångsförsäljning av sitt hus på grund av obetalda skulder. Huset togs, varpå hans mellanhavanden med staten Spanien var avklarade. Det är ju så en rättsstat ska fungera: sonat straff och reglerad skuld lika med fullvärdig medborgare, som sedan är lika fri som vem som helst.
Det var bara det att den lilla tidningsartikel där händelsen refererades ju fanns kvar, och ledde till hög sökträff hos Google. Sådan blev den digitala proportionaliteten: kort ärende hos Kronofogden hos staten, livstids fängelse på internet.
Han stämde, och vann, och fick bort sökträffen kopplad till sitt namn, och internet blev en rimligare spegling av den analoga rättsstaten.
Det är precis det som händer den här gången också.