Anders var uppvuxen i Lund och bodde i Lugano i Schweiz.
Jag lärde känna Anders genom Claes som jag spelade med. Anders var då en tonåring och hade redan kommit in på musikhögskolan på gitarr.
Förutom studier i den klassiska repertoaren, visade det sig att han redan var en fullfjädrad musiker på klezmer, grekisk och turkisk musik och toner från Balkan. Detta inspirerade oss och vi följde Anders i spåren.
Vi blev goda vänner och träffades ömsom i Sverige och ömsom i Schweiz där han studerade och sedermera blev professor. Jag minns en kväll i Zurich när han tog med oss till ett café där de spelade schweizisk traditionell joddlarmusik. Inga toner var främmande för Anders, men det skulle vara bra och gärna kul. Han kom och hälsade på i Italien i en liten stad där jag arbetade men utan att jag var där just då. Han träffade omedelbart våra vänner, och är som den ende jag känner till som lärt sig dansa etruskiska danser de senaste 2000 åren.
Genom sin färdighet och stora musikalitet öppnade han många dörrar för oss till nya världar.
Genom sina transkriptioner av bland andra Bach, Satie och Debussy utökade han gitarrlitteraturen. Tillsammans med en gitarrbyggare utvecklade han både en tolvsträngad, och sedan en trettonsträngad gitarr. På jakt efter ett tyst rum med god akustik gjorde han en inspelning i Fängelsetornet på Citadellet i Landskrona, som också blev en minnesvärd film där han på ett genialiskt vis tolkade både rummet och platsen.
Det var alltid roligt att träffas och också ta del av hans stora kunskaper och reflektioner kring världens tillstånd. Han var imponerande insatt i många skeenden.
Bäst minns jag en sommardag då Anders med familj kom och hälsade på oss på Bjäre. Efter en dag på vår båt, med bad på Hallands Väderö, åt vi skaldjur i Torekov och njöt av den nedåtgående solen. Nu har solen gått ner för Anders, men arvet och minnet efter honom lyser klart och obrutet.
Gunilla Svensson