”Regeringen granskar manosfären”. Under den smått surrealistiska rubriken intervjuade Sveriges Radio jämställdhetsminister Nina Larsson (L) i helgen (SR 18/7). Inslaget hade mått bra av någon kritisk fråga. Bakgrunden är att regeringen förra veckan tillsatte en utredning om ”sociala mediers påverkan på pojkar och män”. Ett uppdrag som givits till Jämställdhetsmyndigheten.
För den som inte hört talas om manosfären är det ett i huvudsak amerikanskt fenomen där olika nätprofiler diskuterar manlighet, könsroller, dejting, träning och psykisk hälsa. Det är dock ingen enhetlig skara röster. Vissa riktar mer eller mindre grundad kritik mot den dominerande könsideologin i samhället som i princip förnekar alla biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Den kanadensiske psykiatrikern Jordan B. Peterson nämns ofta i sammanhanget. Men där finns även mer extrema röster som utifrån mer eller mindre pseudovetenskapliga resonemang torgför en renodlat biologistisk och misogyn syn på kön.
Det finns redan gott om forskning kring manosfären. Det är ett fenomen som kan säga något om vår samtid och dess missnöje. Att samhällsvetare på universiteten är intresserade av detta är självklart. Att regeringen tillsätter en särskild utredning för att kartlägga ”sociala mediers påverkan på pojkar och män” är däremot långt ifrån självklart. Det borde en minister som kallar sig liberal förstå.
Myndigheter bör av princip inte ägna sig åt åsiktskartläggning om det inte rör sig om grupper och rörelser som kan tänkas främja terror och brottslighet. Och då är det närmast en fråga för Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet.
Att särskilt peka ut pojkars och mäns internetanvändande som problematiskt förefaller godtyckligt och ideologiskt motiverat. Den utgångspunkten var tydlig när regeringen meddelade sitt initiativ. Intrycket förstärks av att uppdraget går till just Jämställdhetsmyndigheten och inte till någon brottsbekämpande myndighet. Man kan i princip redan förutse vad utredaren kommer komma fram till.
Det är en liberal grundprincip att staten inte ska ägna sig åt ideologiproduktion. Det är en uppgift för politiker, opinionsbildare och civilsamhället i stort. Man bör av den anledningen också hålla isär innehåll på nätet från exempelvis överdrivet mobilsurfande som aktivitet. Regeringen har redan givit Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utreda barns och ungas internetanvändande och hur det påverkar deras psykiska hälsa. För det behövs inte någon särskild utredning om manosfären.
Det står förstås Nina Larsson fritt att markera mot kvinnofientliga budskap på nätet. Det är lite av att slå in en öppen dörr. På samma sätt som det skulle vara det om Larsson öppet skulle ta avstånd från socialism.
Men att en liberal minister använder myndigheterna för att kartlägga manosfären är faktiskt lika bisarrt som att hon skulle använda dem för att kartlägga socialistiskt tänkande, även där finns allt från moderat samhällskritik till mer extrema former. Eller för att ta ett annat näraliggande exempel. Unga kvinnor har gått skarpt till vänster i sina politiska attityder de senaste åren. Men ingen skulle komma på att tillsätta en statlig utredning om unga kvinnors mediekonsumtion och hur den påverkar deras politiska värderingar.
Det Larsson gör är att använda det statliga utredningsväsendet till att mer eller mindre patologisera vissa attityder. Men det är faktiskt fullt legitimt att ifrågasätta den rådande könsrollsideologin eller ”statsfeminismen”. Den ideologi som bland annat Jämställdhetsmyndigheten företräder och som förklarar alla statistiska skillnader mellan mäns och kvinnors livsval med ”patriarkatet”, en teori som i andra sammanhang närmast skulle avfärdas som en ovetenskaplig konspirationsteori. Att ta avstånd från rent kvinnohat behövs det inga utredningar för att göra.
Sanningen är att samspelet mellan natur och kultur är ytterst komplext när det kommer till mäns och kvinnors livsval och attityder. Saken kompliceras ytterligare av att de statistiska skillnaderna inom grupperna män och kvinnor är stora – normalfördelningskurvorna, som visar hur de flesta samlas kring ett genomsnitt medan färre återfinns i ytterkanterna, överlappar i hög grad med varandra även om de inte är identiska.
Det innebär inte att inte finns skillnader i exempelvis partnerstrategier som hänger samman med något så grundläggande att kvinnor föder barn och därmed är mer selektiva på dejtingmarknaden. Män och kvinnor konkurrerar olika. Att kurvorna ligger bredvid varandra får även stor betydelse i svansarna, eftersom skillnaden mellan grupperna blir som tydligast i extremfallen. En viktig förklaring till att 90 procent av alla fängelsekunder och börs-vd:ar är män.
Att jämställdhetsministern spär på det så kallade könskriget är på många sätt olyckligt. Det skapar bitterhet mellan könen och sprider stereotyper både bland unga kvinnor och män. Den överdrivna uppmärksamhet som de mest extrema delarna av manosfären, incelrörelsen och liknande fringerörelser fått i medierna förstärker snarast en nidbild av unga män som faktiskt saknar stöd i forskningen. Det stora problemet är snarare uppskruvade och orealistiska förväntningar på såväl partners som livet i stort hos unga människor av bägge könen, vilket bäddar för besvikelse.
Det här är frågor för den allmänna debatten och forskningssamhället. Statliga myndigheter har inte där att göra. För en liberal minister borde jämställdhet i första rummet handla om att alla ska behandlas lika av staten oavsett könstillhörighet eller sexuell läggning. Staten ska motverka diskriminering. När den börjar ägna sig åt social ingenjörskonst och utgå från utopiska fantasier hamnar den snart på ett sluttande plan där den även börjar lägga sig i frågor om den mänskliga naturen, sanningen och i förlängningen medborgarnas privata och politiska attityder. Det luktar mer totalitärt än liberalt.