En av de vanligaste frågorna jag har fått från läsare, lyssnare, vänner och bekanta under sommarens VM har varit hur det är möjligt att Fifa-presidenten Gianni Infantino inte röstas bort.
Det som händer är ju bortom föreställningsförmåga.
Alla måste vara galna på honom?
Mitt svar är oftast detsamma. Nästan ingen är galen på honom.
Det möts inte sällan av uppspärrade ögon, som om insikten saboterar en mer rosaskimrande föreställning om hur globala organisationer fungerar.
Svenska fotbollförbundets inställning är inget undantag.
När man diskuterar Sveriges attityd i den här frågan behöver man först reda ut vem det är vi har att göra med.
Infantino anlände till posten som Fifa-president 2016 med löften om sanerande reformer, transparens och flög mellan Génevé och Bristol med Easyjet i stället för privatplan för att markera det stora kulturskiftet. Fifa skulle inte längre definieras av privilegier eller farbröder som drog fotbollens rykte i smutsen.
Resten är, som man säger, historia.
Vill lansera en kryptovaluta
När han kom sent till sin egen organisations kongress i Paraguay förra året hade Infantino dels prioriterat rollen som wingman vid Donald Trumps statsbesök i Saudiarabien och Qatar, dels som vanligt rest dit med sitt abonnerade privatplan från Qatar Airways.
Långt innan han gav Trump det ökända fredspriset och drog in Fifa i Board of Peace tog han emot en vänskapsmedalj från Vladimir Putin, vars Ryssland han snart släpper in i sina tävlingar igen.
När VM väl började kunde inte Fifa ordna visum till sina egna domare, men däremot trolla med Cristiano Ronaldos tre matcher långa avstängning för att göra honom tillgänglig till mästerskapet, allt efter ett pikant besök i Vita huset.
Infantino drömmer om att Fifa ska lansera en egen kryptovaluta, vilket han berättat om i Ovala rummet. Han har tryckt upp samlarbilder på sig själv, smusslat ett VM till Saudiarabien, vars önskan om att spela mästerskapet vartannat år han torgförde entusiastiskt. Han tänker snart utöka turneringen till 64 lag.
Blandningen av institutionella och personliga pinsamheter fick under VM sällskap av det grövsta som hänt hittills, när USA:s Folarin Baloguns avstängning sköts upp efter ett telefonsamtal från Vita huset.
Men Infantino blir omvald redan nästa år.
Enligt The Guardian räknar han redan hem stöd från 200 av Fifas totalt 211 medlemsförbund.
Sommarens VM har blivit precis som jag och många med mig trodde: Ett enormt genombrott för hans visioner, en seger för hans nya maktblock, en brutal kommersiell succé, och fotbollsmässigt lika trollbindande som vanligt.
Det var det bästa, sämsta mästerskapet genom tiderna, beroende på vad man bryr sig om.
Turneringen i Nordamerika har genererat uppemot 145 miljarder kronor. Summan lär stiga ytterligare. Den har hämtats hem genom enorma sponsoravtal med statliga företag från Gulfstaterna, brutala biljettpriser, försäljning av gräsplättar från finalarenan för tusentals kronor och nya, NBA-inspirerade guldringar till vinnarna. Fifa säljer ett gäng extra som ”supportrar” kan köpa för miljonbelopp.
Pengarna slår ut alla andra aspekter när det vankas val.
Fifa har en sorts korrumperande arkitektur där Infantino hela tiden distribuerar större pengar till nationsförbunden – som tackar genom att välja om honom.
Det är därför vi ser en djupt motbjudande fotboll utveckla sig under honom. Det är därför ingen är galen.
Fifa är värre än du tror
Ingen ska emellertid luras att tro att det kompakta stödet reflekteras i alla miljoner människor som engagerar sig i fotbollen på gräsrotsnivå. En opinionsundersökning i Sverige skulle med stor sannolikhet avslöja en väldigt negativ bild.
Och det är inte konstigt.
Bilden av Fifa har formats av Fifa, inte elaka medier. Min bild är att tillståndet i och runt organisationen ändå inte fått fullt genomslag.
Det är värre än du tror.
I Sverige finns det nog bara en enda plats där den mörka bilden inte återspeglas, en sista utpost för hopp om förändring, där avvaktande tolkningar och försiktighet har skapat en alternativ position.
Hos Svenska fegisförbundet.
Slippa vara de jobbiga i rummet
Kritiken mot Fifa har blivit mer explicit sedan Simon Åström blev ordförande i mars förra året, men för lite händer.
Åström säger att han ställer sig frågande till många saker, han kallar enskilda händelser oacceptabla, menar att förbundet framför klagomål och synpunkter i hopp om att få gehör – men det är fullständigt omöjligt att förstå hur någon kan intala sig att det kommer leda någonstans, eller nöja sig med att inte göra mer.
Självbedrägeri är förstås ett bekvämt spår, ett sätt för våra företrädare att slippa vara de jobbiga i rummet. Attityden har gått i arv och manifesterades ofta av Karl-Erik Nilsson, som var ordförande mellan 2013 och 2023.
Motiveringarna har vi hört länge. Den diplomatiska strategin är ett sätt att säkra tillgång till olika rum, bevara kommunikationsvägar till ledningen, försöka påverka bakvägen.
Förbundet saknar mitt förtroende
Självklart, och det här kan inte nog understrykas, är tiden för diplomati förbi.
Det går inte längre.
När Balogun-skandalen briserade deklarerade Uefa, som distanserar sig allt mer, att en ”röd linje” hade passerats. När röda linjer passeras är det meningen att responsen ska bli en annan än den varit de senaste tio åren. När något är ”oacceptabelt” är det meningen att acceptans ska ersättas av motstånd och vägran.
Som passiv är man en del av problemet, en medlöpare till en organisation som borde ge varje människa med omsorg om fotbollen kväljningar.
Efter sommarens VM är det inte längre möjligt att dividera om tonläge eller politiska kostnader för opposition.
Det spelar heller ingen roll vad alla andra gör.
Svensk fotboll har ju en egen vilja, en egen plats i fotbollen att skapa sig, en egen roll i historieskrivningen.
I veckan kom uppgifter från England om att Sverige tillsammans med ett antal andra förbund letar efter en motkandidat till Infantino. Inte för att denne kan vinna, förstås, utan för signalvärdet. Fifa är ett enpartisystem utan opposition tills det händer.
Åström vill inte säga något om det, antingen för att det inte stämmer eller är för tidigt.
I min värld spelar det mindre roll. Att man inte ägnat de senaste åren åt att leta motkandidater är oförsvarligt. Situationen är inte ny, vilken samlad bedömning man väntar på i frågan om presidenten övergår mitt förstånd.
Vi har inget att förlora, fotbollen är redan ockuperad.
Jag är arg. Alla borde vara arga. Du med. Det är också vårt fotbollförbunds uppgift att vara arga när fotbollen de är satta att skydda utsätts för övergrepp inför öppen ridå.
Ett förbund med förtroende för Infantino saknar mitt förtroende. Jag har skämts över oviljan att slå tillbaka länge, jag skäms över Sveriges underkastelse nu också.
Jag kommer fortsätta göra det tills den förvandlats till något att tro på.