Esther Arndtzén är medarbetare på kulturredaktionen.
Fotbolls-VM är över, Spanien är mästare och i dag vaknar en fager man vid namn Ferran Torres med världens bästa självkänsla efter att ensam ha säkrat sitt lags vinst. Själv vaknar jag med obehaget efter halvtidsshowen.
Det har varit något alldeles speciellt med det här mästerskapet. Jag och många runt mig med ett annars svalt fotbollsintresse har svepts med, offrat många långa kvällar och många timmars sömn. Men det har varit otroligt roligt. Alla karaktärer, alla rivaliteter, alla snygga mål – jag kommer att sakna att se the beautiful game på den här nivån.
Samtidigt har olustkänslan inför VM och Fifa funnits där hela tiden och den nådde sin kulmen under den beryktade halvtidsshowen. Konceptet är en ”fotbollsfientlig styggelse”, som en fotbollsreporter på The Independent beskrev det på X. En dum amerikanisering av VM.
Det vi bevittnade översteg alla förväntningar.
Americana-spektaklet började redan före matchstart. Efter Jennifer Hudsons wailande version av USA:s nationalsång framfördes också Fifas officiella låt ”Desire”, som absolut ingen tidigare hört, av bland andra Robbie Williams. Sedan klev Tom Cruise, iklädd piké och jeans, upp och spottade ur sig ett par floskler om fotbollens enande kraft till dramatisk, dånande musik. Sällan har jag skådat en så malplacerad man.
Själva halvtidsshowen är en enda lång fars. Madonna skjutsas runt i en öppen bil tillsammans med de brasilianska stjärnorna Ronaldo och Ronaldinho och mimar till ”Music”. Det hade kunnat vara en snygg musikvideo, men så fort bilen rullar ut på arenan känns den svala, coola Madonna plötsligt apart mitt i den karnevalistiska stämningen.
Showen fortlöper på ett osammanhängande sätt: en Mupparna-orkester dirigerad av Gustavo Dudamel, Justin Bieber med gitarr som lovsjunger mästerskapet: ”It’s the world cup, halleluja”, K-popgruppen BTS och Shakira. De legendariska fotbollsstjärnorna som dyker upp är mest dekor. Visst, numren var helt okej för sig, men tillsammans är det absurt.
Värst av allt är slutet, när en stor duk som ser ut att vara målad av barn täcker hela planen med ordet ”Love” i mitten. Coldplays Chris Martin, showens arrangör, sjunger tillsammans med en enorm barnkör.
Budskapet är kort och gott bara kärlek. Riktigt starkt, Chris Martin. Fifa har aldrig känts mer unket och korrupt, folk har aldrig varit lika arga. Infantino har skamlöst lismat för Trump medan den amerikanska presidenten krigar och kränker mänskliga rättigheter. Kärleksbudskapet är ihåligt.
Kanske var halvtidsshowen ett försök till goodwill för hela organisationen: bröd och skådespel. Ett sätt att behaga Trump och det amerikanska folket som annars inte bryr sig särskilt mycket om fotboll, men gillar halvtidsshower och kändisar. Och ingen var gladare än den amerikanska presidenten, som nöjt betraktade det hela bakom skottsäkert glas.
De 27 minuterna får fotbollen sorgligt nog att kännas sekundär.