Som många ambitiösa kulturjournalister i pensionsåldern har jag intervjuat Margaret Atwood flera gånger – innan hon blev världsberömd. Känd romanförfattare var hon förstås, ständigt nominerad till Bookerpriset, som hon sällan fick. Hon borde ha fått det för "Kattöga" (1988), där rara nioåriga skolflickor beslutsamt mobbar en kamrat halvt till döds. Kattöga är en modern klassiker, en bättre roman än "Tjänarinnans berättelse", som inte är krattig den heller.
Men i och med att den feministiska dystopin om Offred i scharlakansröd kåpa och vit bahytt tog steget till tv-skärmen, tog Margaret Atwood klivet från de respekterade skriftställarnas vrå till superkändisarnas högre sfärer.
När jag mötte henne var hon fortfarande beröringsbar, fast jag var nervös ändå. Min omsorgsfullt förberedda inledningsfråga hade författaren hört förut. Jag anspelade på hennes svallande röda hår, som ju påminner vem som helst om Anne på Grönkulla, den enda kanadensiska litteratur vi kände till före Atwood. Kanske rehabiliterade jag mitt rykte senare genom att sjunga fräcka svenska folkvisor för henne. Sådant gillar hon nämligen. Hon har en stark etnologisk, ja, antropologisk, ådra, som kommer fram i "Livsboken. Ett slags memoarer".
Märkligt nog är allt detta roligt att läsa om
Det är en tegelsten på 600 sidor, inte alldeles lätt att genrebestämma. Visst är det memoarer, men de andas beslutsam folkbildning om det ena och det andra. Om råttors psykologi och levnadsmönster, om pojkvänners psykologi och levnadsmönster och om den kanadensiska litteraturvärldens utveckling efter 1960.
Skildringen börjar i de stora skogarna i norra Quebec där hennes originella föräldrar närstuderar insekter och lär barnen paddla kanot och bygga timmerkojor. Stilen är på en gång knastertorr och poetisk, som det anstår Atwood. Hon säger själv att hennes närsynthet gjorde henne till diktare, för hon kunde verkligen se detaljerna. Sammanhang och intriger var däremot dimmiga.
I Livsboken får vi veta charmerande mycket om livet på landet i i Kanada, speglat genom en Duktig närsynt flicka i tredje generation. Lilla Margaret, eller Peggy, som hon kallas, är komplexframkallande redan i åttaårsåldern. Hon virkar och stickar och syr och tecknar och bakar och skriver verser och sätter upp dockteaterföreställningar så att Ingmar Bergman skulle baxna.
Märkligt nog är allt detta roligt att läsa om. Hon syr alla sina kläder själv, men hinner även ge oss en inträngande skildring av Kanadas kulturhistoria från barnets vinkel. Och alla vi okunniga svenskar som blandar ihop Kanada med USA blir stillsamt men strängt rättade. Kanada var och är en del av det brittiska samväldet. Där gällde te-drickande, offentliga skolor med uniform, och vördnad för skotsk poesi. Och ett starkt förakt för det vulgära USA – parat med hemlig avund. Aspekter av allt detta ger förresten även Atwoods föregångare L. M. Montgomery i sina flickböcker om Anne på Grönkulla. Så nog finns där ett systerskap alltid, mer än det röda håret.
Här skrivs kulturhistoria även mellan lakan
Även Peggy Atwood växer upp och studerar vid diverse kanadensiska och amerikanska lärosäten, doktorerar gör hon på Harvard, samtidigt som hon skriver romaner och knullar runt med anmärkningsvärd energi.
Nu ställer hon det antropologiska sökarljuset på den gamla vänstervridna "boomer"-generationens sexliv, som lever upp till sitt rykte. Hur hann de med alla dessa ligg och svek och relationer?! Att Margaret hann var inte så konstigt, hon var Duktig Flicka även på detta område, och lyckas även skriva om det på ett roligt sätt. Kanske för att hon är fullständigt osentimental. Hon behandlar både gamla pojkvänner och sig själv som intressanta insekter; en stekel och en skalbagge uppträder inte på samma sätt. Punkt. Att namnlistorna över både pojkvänner och poeter – ofta överlappande kategorier – blir för långa får man acceptera. För kanadensiska läsare är de förstås oumbärliga. Här skrivs kulturhistoria även mellan lakan.
Margaret Atwood har också den sällsynta talangen att vara ironisk och rolig utan att vara elak. En viss sorts elakhet är neurotisk och faller tillbaka på skribenten. Den undviker hon överallt, så när som på ett minimalt tjuvnyp till Alice Munro.
Delar av Livsboken är också ett föredrag om litterär gestaltning och förlagsliv. Atwood slår fast att alla författare ljuger och att alla författare använder stoff ur verkligheten, utan att det skrivna behöver vara självbiografiskt.
Med tanke på att boken har viss användning som författarskola tycker jag att det är lite synd att de två översättarna inte jobbat mer med den svenska språkdräkten. De har säkert slitit med lexikon för att finna det rätta ordet för många egendomliga substantiv från insekternas, kokböckernas och förlagens värld, men stilen i svenskan blir ibland styltig och för ordrik. Atwoods sinne för humor kommer inte riktigt till sin rätt.
Margaret Atwood är inte bara en Duktig utan även en Modig Flicka. Sin Akilleshäl visar hon fram till beskådan, och det är maken, författaren Graem Gibson, som gick bort för några år sedan. Genom att skildra mannens förtjänster – och tillkortakommanden – lika osentimentalt som allting annat, ger oss Margaret Atwood sitt blödande hjärta. Så blir Livsboken också en gripande kärleksskildring. En drömprins i verkligheten har sina sidor.