Det är åtta veckor kvar till valet. Det kommer att bli en nästan oändlig mängd offentliga möten, tv-framträdanden, intervjuer – och utspel. Och allt ska multipliceras med åtta partier.
Det kommer att bli intensivt, men en valrörelse har sin funktion. Väljarna ska få en chans att lära känna partierna och deras företrädare. De ska kunna tillgodogöra sig partiernas ideologiska grund och deras konkreta förslag. Alla partier borde känna en plikt att redogöra för vilken politik de vill föra, och hur den ska kunna genomföras.
Denna uppgift måste vara extra central för de största partierna S, SD och M. Minst ett av de tre partierna kommer att ingå i en regering. Först av allt ska en förhandling ske och ett regeringsprogram presenteras. Sedan ska landet styras, utan onödigt dröjsmål. Att det bringas klarhet i vilken respektive politik dessa tre partier vill driva igenom är väsentligt.
M och SD har varit två bärande delar av det styrande regeringssamarbetet i fyra år. De kom överens om ett regeringsavtal en tid efter valet, och de flesta bedömare skulle nog säga att de har efterlevt det tämligen noggrant. Väljarna vet vilken politik de står för, antingen de gillar den eller ej.
De båda partierna till höger har också börjat med sin profilering inför valet med egna partispecifika förslag, samtidigt som Tidösamarbetet fortsätter. Det råder sammantaget knappast någon otydlighet om vad M och SD vill med Sverige.
Men har Socialdemokraterna presenterat sin politik inför valet? Valplattformen från februari ger få svar. Där finns visserligen några budgetpåverkande förslag som höjt barnbidrag och avgiftsfri tandvård för unga. Men i övrigt är det fluffiga ambitioner: ”Fler jobb och högre löner.” ”Vi ska satsa på vårdpersonalen.” ”Rycka upp gängkriminaliteten med rötterna.”
De förslag som har karaktären av hårda vallöften saknar svar på frågan: ”Hur?” Vinstförbud i skolan – hur ska det genomföras? Slopat karensavdrag – vem ska betala?
Ett av de initiativ som Socialdemokraterna gärna återkommer till är att införa en ”maffialag”. Budskapet är att S har utarbetat ett förslag som Tidöpartierna alltid har röstat nej till. I själva verket är det en text som är hälften så lång som denna ledarartikel, och den röstades ned i riksdagens justitieutskott förrförra hösten.
Ett annat är förslaget om ”folkhemsel”. När S presenterade det för några år sedan kallades det ”ett omfattande förslag”. Och visst tycktes det omvälvande – staten ska gå in och köpa upp el på långa kontrakt och sedan sälja vidare till hushållen. Det ska gälla så mycket som 60 procent av hushållens elförbrukning. Det låter komplext, det strider förmodligen mot diverse EU-regler och konsekvenserna är svåröverskådliga. Men det ”omfattande” förslaget rymdes på en A4-sida.
Till detta ska läggas alla formuleringar i kongressbeslut och interna arbetsgruppsrapporter, som inte heller innehåller några detaljer eller konsekvensanalyser. Gäller de besluten?
”Partiets sympatisörer verkar inte bry sig om frånvaron av konkreta besked.”
Hur kan det komma sig att ett gammalt regeringsparti inte lägger mer tanke- och utredningskraft på sina konkreta förslag? Det är som om Socialdemokraterna räknar med att inte få några följdfrågor, att några konsekvensbeskrivningar inte kommer att efterfrågas. Och kanske har de rätt i den bedömningen.
Partiets sympatisörer verkar inte bry sig om frånvaron av konkreta besked. Ett tecken på detta var de många applåderna under Magdalena Anderssons tal i Almedalen, som sakpolitiskt var tämligen innehållslöst, men däremot fyllt av känsloord. Att hon har ett stort stöd ursäktar dock inte att väljarna ställs åt sidan i sakpolitiken, vilket är just vad som sker.
Detta är ett problem inte främst under valrörelsen, utan ännu mer efter valet. Om Magdalena Anderssons egen politik kommer vi då inte att veta mycket, mer än att hennes parti har opponerat sig mot Tidöregeringens åtgärder och att SD är hennes främsta motståndare. Det är oklart vilka förslag som över huvud taget ligger på bordet, och ännu mer oklart vilka som är seriöst menade. Genomarbetade är de hur som helst inte.
Hur ska Socialdemokraterna agera i eventuella koalitionssamtal med Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Hur ska S – när de egna förslagen håller så låg kvalitet – kunna hävda sina ståndpunkter gentemot dessa mindre partier? Med tanke på att V och MP brinner för sina hjärtefrågor lär det bli en ojämn förhandling.