Det dröjer… kanske tio minuter efter den allra sista signalen, den som förkunnat att allt är över. Sedan får Ferran Torres en mikrofon i handen, och vänder sig mot de röda läktarna på MetLife Stadium.
– Españoles! Somos campeones del mundo! skriker han. Spanjorer! Vi är världsmästare!
Jag sitter kanske femtio meter därifrån, på en sittplats som går för en bra bit över 100 000 kronor på svarta marknaden. Snart ska Donald Trump och Gianni Infantino släpa sig fram och dela ut fotbollens finaste pris till världens bästa fotbollsland, och det finns så mycket att orientera sig i och formulera sig kring.
Total sorg och total glädje i samma kastrull
Det finns fotboll för människor som gillar fotboll, det finns fotboll för människor som inte gillar fotboll.
Och så finns Fifa World Cup:
Fotboll för människor som hatar fotboll.
Solen steker över New Jersey, ljudvolymen testar trumhinnorna, det är total sorg och total glädje i en och samma känslokastrull. Argentina och Spanien (och spelet) förtjänar allt utrymme, men det är inte vårt fel att de inte får det.
Med matchbiljetterna sålda till hel- och halvmiljardärerna, VM-pokalen levererad i Louis Vuitton-väska, med iShowspeed som inledande akt i finalceremonin, med nationalsången framskrikt av Jennifer Hudson framför en vägg av flaggor de flesta här känner igen: marinens, flygvapnets, rymdförsvarets, kustjägarna och arméns.
Det är lätt att glömma vilken framskjuten plats det militära har i den amerikanska folksjälen, men här flaggades det så att världen kunde se.
Inget vanligt VM, ingen vanlig show.
USA kan show, men de kan inte den gamla världens fotboll. De och Fifa kan pengar och spektakel – därför hade den moderna popkulturens alla gudar samlats på vip-läktarna. Och därför var de piskade att visa och förklara hur ofantligt och enormt allt var.
– This, sa Tom Cruise, this is GREAT.
Jo, Tom. Vi vet.
Por Malvinas, por el Diego por la última de Leo – vi vet. För en spansk fotbollsskola som vuxit fram ur 50 års ideologi – vi vet.
VM-finaler är att tryckas ihop under mikroskopets objektglas, mitt i hela världens epicentrum under ett par timmar. Alla världens blickar riktade mot samma plats, mot samma arena, samma fotbollsplan.
Och när allt smalnat av mot mitten så står Rodri där och bestämmer hur snabbt eller långsamt det ska gå.
Från Lamine Yamals första avslut, via Licha Martinez fot på Dibu Martinez, och fram till matchens sista spark är det här en fullkomligt unik fotbollsfinal. Vi pratade om intellekt mot känsla, passningsviskningar mot röjarrop – och här hade vi just det.
En sanslös upprullning, utspelning, uppvisning. Siffrorna var obarmhärtiga (vi var långt in i förlängningen innan Argentina hade sitt första avslut över huvud taget, någon målchans hade de aldrig), men spelet utanför siffrorna sa mer.
– Argentina tiene miedo! Skanderade de spanska supportrarna. Argentina är rädda!
Och de hade inte fel.
Ett vandrande världskrig
La Scaloneta, Argentinas oerhörda rövarband till fotbollslag, har känslostormat sig igenom två raka VM-turneringar – men nu gick de rakt in i en matematisk lektion i spelet fotboll. Geometri, rytmik, tam-tam-tam. Rodri till Cubarsí, ut till Pedro Porro, över på vänsterkanten där Cucurella hotar innanför eller utanför. Lamine Yamal också, och Nico Williams.
Scaloni valde, märkligt nog, att starta utan Leandro Paredes, vilket gjorde att de själva inte kunde bygga spel. När Paredes väl byttes in efter paus var han ett vandrande världskrig.
Efter fem minuter borde han fått ett gult kort för en tackling och gult kort för en efterföljande knuff. Under resten av matchen räknade jag till fem eller sex gula kort han borde fått – innan han började slåss efter slutsignalen.
Jag vet inte, kanske var det ett försök att störa Spanien med kaos. Med slagsmål, våld, nånting.
Fet chans.
Luis de la Fuente känner sina spelare, han har haft dem sedan de var små och tycker de är bäst i världen eftersom de är det. När Scaloni tvingades till byten försämrades hans lag. När de la Fuente gjorde byten så fick han in samma spelare, men med pigga ben.
Ut med Fabián Ruiz? In med Pedri. Ut med Oyarzabal? In med Ferran Torres. Ut med Dani Olmo? In med Mikel Merino. Och så vidare. Det sägs att fenicierna gav Spanien dess namn eftersom de såg en jäkla massa kaniner där. España ska betyda ungefär ”landet med kaniner”.
Fel hade de inte, fenicierna.
Argentina förlorade båda sina mittbackar och allt sitt spel, de förlorade Enzo Fernández när han visade ut sig själv. De jagade runt efter kloka, kvicka kaniner utan att någonsin vara nära att hinna ikapp.
Vad fanns kvar att hoppas på? Dibu Martínez galenskaper i mål? Lionel Messi som… kanske… kunde… hitta… något?
Nej. 20–0 i avslut, 12–0 i avslut på mål. Total kontroll. Om det första segermålet (Nico Williams) döms bort så fick de väl göra ett till. Pedro Porros långa inlägg, Nico Williams kloka nick, Ferran Torres pardonlösa bredsida rakt upp i nättaket. Luis de la Fuente har sett honom i landslagen för U18, U20, U21 - nu ser han honom göra Spanien till världsmästare.
Xavi och Iniesta kramade om varandra på läktaren, Sergio Ramos kysste VM-pokalen när han levererade den till podiet.
Varför laga när något inte är trasigt?
This is great, för att citera en stor fotbollstänkare som gör sina egna stunttrick.
Det här har varit en turnering som känt ett enormt behov av att laga saker som aldrig varit trasiga. Fifas fotboll saknar självkänsla och identitet, den behöver pengar och gult och kändisar och show för att bevisa att den är värd något.
Jag ser Rodri lyfta pokalen, så att tjejer och killar över hela Spanien kan se det innan de går ut och kör ett pass rondo till. Jag ser Leo Messi, som är pappa för hela det här argentinska laget och halva det spanska. Han står stilla med tårarna rinnande, han bryr sig inte om att torka dem.
Han förlorade en final, men aldrig sin värdighet.
Jag tror att det beror på att han förstår fotboll. Nu är VM över, kanske hans tid också. Nu får någon annan försöka vrida sporten rätt.