När unga dras in i kriminalitet handlar debatten ofta om hårdare tag och fler poliser. Men en ny studie vid Malmö universitet lyfter fram en annan nyckelfaktor: psykisk ohälsa.
Kriminologen Linn Persson har undersökt sambandet mellan psykisk ohälsa och ungdomsbrottslighet.
– Psykisk ohälsa och brottslighet utvecklas ofta parallellt. Det hänger ihop. Har man haft problem med både brottslighet och psykisk ohälsa fortsätter det ofta över tid, säger hon.
Kopplingen mellan brottslighet och psykisk ohälsa har tidigare lyfts också i internationella studier, säger hon.
– Jag har läst många studier från USA och England, men att sambanden mellan psykisk ohälsa och brottslighet är så tydliga även i Sverige överraskade mig.
Hon fortsätter:
– De viktigaste resultaten är att utåtagerande problem, som riktar sig mot omgivningen eller andra personer, hänger ganska starkt ihop med brottslighet bland pojkar. Om man ska prata om diagnoser kan det handla om uppförandestörning, olika typer av antisociala problem, adhd, hyperaktivitet och impulsivitet.
Men när det gäller flickor som begår brott ser man en annan bild. Där är det inre problem som spelar roll.
– Om vi tittar på flickor som begår brott är det dock vanligare att flickorna även har problem som ångest och depression. Vi missar ofta dem, eftersom vi är så vana vid att bara leta efter de utåtagerande problemen.
Enligt henne spelar negativa livshändelser en avgörande roll för flickors väg in i brottslighet.
– Negativa livshändelser kan vara sådant som har stressat en, eller trauman. Det behöver inte alltid vara så allvarligt. Vi ser att tjejer oftare har upplevt och verkar mer känsliga för trauma, problem med föräldrar, problem i kamratrelationer och problem i omgivningen än pojkar.
– Vi vet att det finns ett samband mellan trauma, negativa livshändelser och senare brottslighet. Det verkar vara så att tjejer som har begått brott har upplevt mer trauma än killar som begår brott.
Linn Persson har undersökt polisens och socialtjänstens insatser och menar att det brottsförebyggande arbetet inte är tillräckligt bra. Enligt henne bör psykiatrin stötta barn i tidigare åldrar.
– Barn- och ungdomspsykiatrin bör involveras tidigt. Jag tycker att man redan kan se tecken på någon form av uppförandestörning när barn är ganska små. Vi kan hitta dem tidigt. Därför borde barn- och ungdomspsykiatrin ha en större roll i det brottsförebyggande arbetet.
– Man kan ge föräldrarna stöd i hur de ska bemöta de här problemen. De kan vara rätt svåra att hantera som förälder. ”Hur gör jag när mitt barn är aggressivt? Hur gör jag när mitt barn är hyperaktivt?” Här kan psykiatrin också vara med och stötta.
Hon berättar att tidigt stöd till utsatta familjer kan ge goda resultat i det brottsförebyggande arbetet. Och ger ett exempel.
– I USA finns program där sjuksköterskor gör hembesök hos nyblivna mödrar som befinner sig i en riskzon. Det kan till exempel handla om en ensamstående mamma med missbruksproblem. Sjuksköterskan stöttar och arbetar med mamman för att skapa trygga förutsättningar för barnet att växa upp i. De här programmen visar ganska goda resultat, så vi vet att den typen av insatser kan fungera.
400 ungdomar har följts över tid
Avhandlingen bygger på data från Minds, en Malmöstudie där samma ungdomar har följts under en längre tid. Nästan 400 ungdomar har vid flera tillfällen under tonåren svarat på frågor om sitt mående och om de varit inblandade i brott.