På en militärkyrkogård i utkanten av Kiev står rader av vita kors. På skylten där den avlidnes namn vanligtvis står finns i stället en inskription: ”Okänd försvarare av Ukraina”, med en mindre anteckning om att identifiering pågår.
Ända sedan kriget inleddes för över fyra år sedan har det saknats en begravningsplats för oidentifierade soldater. Kropparna har förvarats i kylrum i väntan på identifiering.
På kyrkogården utanför Kiev, som öppnade för ett halvår sedan, finns det nu fler än 300 numrerade kors. Och fler gravar grävs.
Dna krävs
En anledning till att många soldater är svåra att identifiera är att det under krigets första år saknades rutiner för att ta dna-prov på inkallade soldater. Det var först efter flera år av strider som en databas byggdes. Nu är soldater skyldiga att lämna dna, vilket gör identifieringen lättare, rapporterar nyhetsbyrån AP.
I de fall där det saknas prov i databasen krävs att en nära släkting träder fram, vilket inte alltid är lätt om släktingen befinner sig på ockuperat område eller utomlands.
Oleksandra och Stanislav Jalynytjs pappa, Ihor, skickades till fronten i början av kriget och dödades två månader senare, i april 2022, i östra Ukraina.
Först fyra år senare kunde han identifieras efter att sonen Stanislav lämnat ett dna-prov för jämförelse. Nu har syskonen äntligen en grav att gå till:
– Under de här fyra åren ville jag bara komma och sitta med honom, prata. Jag tog förlusten väldigt hårt. Nu är jag glad att vi hittat honom, säger 21-åriga Oleksandra till AP.
Fortsätter efter kriget
Maksym Pasjura, rättsmedicinsk läkare i Kiev, berättar att identifieringen av döda soldater är en komplicerad process. Ofta blandas kvarlevor från flera personer ihop och kropparna är i ett sent nedbrytningsskede.
– Även om kriget slutar kommer vi fortfarande att ha mycket jobb. Identifiering är en svår och lång process. Den kommer inte att sluta när striderna gör det, säger Paziura.
Syskonen Jalynytj har satt upp ett foto på pappa Ihor framför graven. Nu stannar främlingar för att fråga om honom.
För Stanislav betyder det att hans fars uppoffring inte var förgäves, att hans minne lever vidare.
– Nu är det inte bara vi som vet att vår far ligger här, säger han.