Petra Villani är medarbetare på kulturredaktionen.
Jag är inte en man, alltså tänker jag inte så ofta på romarriket. Däremot händer det att jag tänker en del på antikens Grekland. Särskilt på ”Odysséen” och särskilt just den här sommaren när Christopher Nolan filmatiserat eposet och Stephen Frys ”Odyssée” nyligen kommit ut på svenska.
Homeros hjälte irrar exempelvis omkring i mina tankar när jag läser om de boende i Hyllie by som protesterar mot barn- och ungdomspsykatrins akutmottagnings flytt till området.
Varför? Tillåt mig att kvinnoförklara.
Begreppet xenia är centralt i ”Odysséen”. Det översätts ofta som ”gästfrihet” och innebar en moralisk skyldighet att ta emot en främling förutsättningslöst. Plikten sågs som gudomlig och sattes ofta på prov av både Zeus och Athena. Den som bröt mot xenia kunde straffas hårt.
Poängen var att värden inte skulle avgöra om gästen "förtjänade" hjälp. Främlingen fick mat, vatten och skydd innan hens identitet, status eller syfte fick kartläggas. Omsorg gick före misstänksamhet.
Men i Hyllie by är främlingen inte en människa, utan en risk. De oroliga villaägarna har redan på förhand bestämt vilka de okända är (”psykosbenägna” och ”narkomaner”) och att de därför inte är välkomna.
Som närstående till en bup-ungdom vänder det sig i magen. Vad är det egentligen man föreställer sig ska hända där i villaidyllen? Att en utmärglad anorektiker ska råka vilse och svimma i pionrabatten eller att tonåringar med självmordstankar ska tränga sig på under rosémyset i bersån? Som så ofta använder man också barnen som förkläde, inte ska väl de behöva konfronteras med sånt otäckt på sin väg hem från skolan eller träningen?! Att patienterna på bup också de är barn verkar inte spela någon roll.
I det antika Grekland var gästvänligheten en praktisk nödvändighet. Stadsstaterna var splittrade, det fanns ingen central polis eller välfärdsstat, och resenärer var helt beroende av att främlingar visade gästfrihet. Xenia innebar också förpliktelsen att vara en god gäst som inte störde eller utnyttjade sin värd. Utan denna moralkodex hade handel och diplomati blivit betydligt farligare: xenia gjorde det möjligt för människor att röra sig mellan samhällen.
I dag behöver vi inte längre främlingars mat och husrum för att överleva en resa. Men vi är fortfarande beroende av ett oskrivet kontrakt – vanlig medmänsklighet – där okända inte omedelbart möts med misstänksamhet eller förakt när de är som mest sårbara. Utan det kontraktet urholkas tilliten – och utan tillit blir ett samhälle bara människor som råkar bo bredvid varandra.
Xenia utgår från frågan: ”Hur bör jag behandla den okände?” Mycket av vår tids politiska retorik utgår från det motsatta: ”Hur kommer den okände att behandla mig?” Vi ser det i stora frågor, som migrationspolitiken när ett socialdemokratiskt förslag om minskad segregation kallas för ”tvångsblandning av befolkningen”. Det märks även i det lilla, som i Hyllie by eller i Trelleborg där beslutet om ett fängelsebygge mött stora protester.
Denna förskjutning förändrar relationen mellan människor i grunden. Det är förstås inte rimligt att kräva att vi idag ska anpassa oss efter närmare 3000 år gamla ideal, Odysseussommar eller ej. Men ändå. Lite vanligt jävla hyfs kan väl ändå inte vara för mycket att begära, ens av villaägare i finare områden? Vi är inte Polyfemos, cyklopen som i ”Odysséen” åt upp de främlingar som kom till hans ö. Vi kan bättre än så här.