Länge avfärdade Sara Karlsson det som att hennes pappa helt enkelt hört fel. Men när Erik Paulsson inte längre kunde hitta hem i Stockholm, en stad han bott i under många år, förstod syskonen att något var fel.
– Vi kände inte igen honom. Han kunde ju vartenda kvarter i Stockholm, så det stämde inte. Då började vi misstänka att något inte stod rätt till, säger Svante Paulsson.
I veckan som gick berättade Backahill-syskonen inför en fullsatt sal i konsthallen Ravinen vid Norrvikens Trädgårdar i Båstad om hur faderns sjukdom eskalerade och påverkade såväl familjen som affärerna.
Även om syskonen misstänkte att Erik var sjuk så var det svårt för dem att berätta för honom om sina misstankar.
– Det var jobbigt att han inte hade den egna insikten. Man ville inte säga det till honom, för det var hans liv, säger Sara Karlsson inför publiken.
Det gick så långt att Svante Paulsson i stället började ifrågasätta sig själv.
– Vi kanske hade fel? Ingen annan ville se det, men någonting stämde inte, säger Svante Paulsson.
Erik Paulsson fortsatte att arbeta och syskonen spelade med – till en början.
– När vi började antyda detta för andra fick vi inte gehör. Det var jättejobbigt att vi inte kunde prata om våra tankar, säger Sara Karlsson.
Erik Paulsson styrde miljardkoncernen Backahill med ägarintressen i bland annat Diös, Wihlborgs, Skistar och Fabege. När sjukdomen grumlade hans omdöme utnyttjades hans sårbarhet.
– Pappa älskade ju att göra affärer. Tyvärr blev det så i hans sjukdom att han också blev lurad, de utnyttjade sjukdomen, säger Svante Paulsson och bekräftar att personer medvetet utnyttjade Erik Paulsson efter att hans diagnos var känd.
Det blev en orolig tid för Svante och Sara.
– Han sade ja till det mesta, och där utnyttjade vissa läget. Vi parerade mycket som kunde ha gått illa, säger Svante Paulsson.
Till slut blev Erik Paulsson en affärsrisk för den egna koncernen.
– Han köpte hus och det gick alldeles för fort. Han tog beslut och det gick snabbt med vissa saker. Det skrevs inga papper, men ett handslag var ett handslag och då fick vi fullfölja, säger Svante Paulsson.
– Det var lite fel priser, han sa ja till det mesta och där utnyttjade vissa läget, säger Sara Karlsson.
Det var affärsbekanta till Erik Paulsson som valde att dra nytta av hans sjukdom.
– Det var inte de närmsta relationerna, det var de lite längre bort, fast som pappa ändå hade en relation med. Våra närmsta har skyddat oss och jobbat för att allt skulle bli bra, säger Svante Paulsson.
Familjen tvingades att agera för att skydda Backahill. Lösningen blev drastisk, och hölls hemlig för Erik Paulsson själv. En ny skuggstyrelse skapades för att styra koncernen under den svåra tiden.
– Vi bildade en skuggstyrelse ihop med den ordinarie styrelsen. Vi gjorde det för pappas bästa och för företagets bästa, säger Svante Paulsson. och fortsätter:
– Vi tog egentligen alla beslut i skuggstyrelsen, men lät honom vara med i de formella besluten för att han skulle känna att han var med.
På moderatorn Henrik Frenkels fråga om Erik Paulsson kände till upplägget, svarar han:
– Nej, och det kändes jobbigt i början. Vi ville inte gå bakom ryggen på honom. Företaget var hans allt och det skulle skyddas till varje pris, säger Svante Paulsson.
Syskonen beskriver pappans sista år som en berg- och dalbana. År som han tillbringade på de särskilda boendena Almgården och Skogsliden.
– Han var speedad. De som var runt honom, de hade nog rätt mycket att göra med farsan, han var överallt och ingenstans, säger Sara Karlsson med ett leende.
Även på äldreboendet tog Erik Paulsson en ledande roll.
– Pappa jobbade ju där. Han var med och styrde upp. Han läste högt ur årsredovisningarna för de som fanns i hans närhet på äldreboendet, säger Sara Karlsson.
När ärtskörden drog i gång på fälten utanför äldreboendet följde Erik Paulsson, som då var svårt sjuk, tröskornas arbete från fältets kant. När hans bror Mats Paulsson kom för att hälsa på kände han genast igen honom.
– Han nämnde ordet: Mats. I ett så sent skede hade han stenkoll på att det var hans bror och han blev så glad, säger Sara Karlsson.
– Det berörde mig extremt mycket, jag tittar på filmen ibland och får tårar i ögonen, säger Sara Karlsson.
När Svante och Sara nu går ut och bryter tystnaden kring sjukdomstiden är det för att deras erfarenhet ska bli en hjälp och stöd för andra i liknande situation.
Till dem har Svante Paulsson ett råd:
– Ta det inte personligt. Ibland är det bättre att parera, att följa med i stället för att gå emot. Jag gjorde själv misstaget att gå in i många diskussioner. Det hade ett högt pris, säger Svante Paulsson och fick applåder från publiken.
Han beskriver åren under pappans sjukdom som de jobbigaste i sitt liv, fyllda av maktlöshet och konflikter. Men att han lärde sig att han måste backa.
Syskonen minns de fina stunderna på boendet. Den sista tiden kunde familjen mötas på ett nytt plan. Och när far och son lade ner garden fann de till slut varandra.
– Den sista tiden fick jag den pappan jag hade saknat hela livet, säger Svante Paulsson.