Det tar fyrtio minuter för färjan från Göteborg till Fredrikshamn att lämna Sveriges inre vatten. Ytterligare omkring en timme senare lämnar den svenskt territorialhav. Kattegatt ser öppet och fredligt ut. Ändå är det just här, i våra vatten, som Irankriget kan lämna spår.
Konflikten visar att makten över havet inte bara tillhör den som har störst flotta, utan att billiga drönare och robotar räcker för att göra en farled alltför riskabel för handelsfartyg. Det är en utveckling som skiftar maktbalansen från sjömakter till kuststater.
Den internationella havsrätten bygger förvisso på idén att kuststatens rätt minskar ju längre från land man kommer. I delar av Kattegatt råder därför fri sjöfart, medan trängre sund som Hormuz och Öresund omfattas av särskilda regler som skyddar fartygens rätt att passera.
Men rättsprinciperna är på väg att förlora sin kraft. Under den senaste veckan har fredsavtalet mellan USA och Iran brutits flera gånger. Historien upprepar sig. Iran stänger Hormuzsundet, samtidigt som den amerikanske presidenten föreslår att avgifter ska tas ut för att fartyg ska få passera – en ordning som skulle strida mot havsrätten och vara blott den senaste överträdelsen av folkrätten från en stormakt som en gång bidrog till att upprätthålla den internationella ordningen.
Ramarna förflyttas i rasande takt, och ska man vara ärlig så började det långt tidigare, med den ryska skuggflottan som fraktade olja i fallfärdiga fartyg och hade skepp under kinesisk flagg som saboterade undervattenskablar. Havsrätten var redan ansträngd, men med Irankriget föll den sista pusselbiten på plats: drönartekniken.
Arvet efter kriget är inte oljefatens benchmarkpriser, utan insikten att länder nära viktiga farleder – om de behärskar rätt teknik – kan säga nej till stormakter och i praktiken få sin vilja igenom: handelsfartygen får inte passera. Det är en utveckling som bottnar i den strategiska skillnaden mellan att kontrollera ett hav och att göra det alltför riskabelt för motståndaren att använda det. Det första kräver en armada. Det andra? Ett lager med drönare.
Kattegatt är förvisso tre till fem gånger så brett som Hormuzsundet, men det handlar inte om att sänka alla fartyg utan om att höja risken. När försäkringsbolagen avråder från passage, höjer premierna kraftigt eller vägrar ge skydd tvingar de rederierna att reagera. Rederierna låter oljetankfartygen ankra, guppandes utanför Gulfstaterna, medan världsmarknaden kämpar med råvarubrist.
Som kuststat får Sverige en större strategisk betydelse i konfliktens svallvågor. Särskilt gäller det Göteborg. Staden är visserligen Nordens viktigaste hamn, som måste skyddas. Lärdomen från Hormuzsundet är dock att även Sverige har en offensiv möjlighet att stänga av Östersjän för fientligt sinnad makt – till låg kostnad. Det är en möjlighet som också kan användas i försvarssyfte, det vill säga att avskräcka från angrepp.
Att se Kattegatt som ett vapen är ett nytt synsätt som, särskilt i badtider, rimmar illa med vårt vanliga sätt att tänka på havet. Så ser vi normalt inte på vattnet utanför västkusten. Vi har inget Kaliningrad på andra sidan och har inte vant oss vid att betrakta havet med samma säkerhetspolitiska blick som stockholmare.
Ändå lär historien oss att strategiskt viktiga kuststater sällan lämnas i fred. Norge fick erfara det 1940, när stormakterna vägrade låta dess hamnar och järnmalmsleden från Narvik förbli neutrala.
I dag är Skagerrak, Kattegatt och Östersjön Nato-hav, och de flesta länder i världen har skrivit under FN-fördraget UNCLOS, som utgör grunden för havsrätten. Men regler kan rämna, som vi redan sett, och ny teknik kan rita om spelplanen. Under 1900-talet förändrade stridsvagnen kriget på land och hangarfartyget maktbalansen till sjöss. Kriget i Ukraina förde oss in i drönarnas tidsålder. Irankriget har visat vad det innebär för stater som behärskar strategiska kuststräckor.
Det är på sätt och vis ett ess i rockärmen för svensk del. År 2025 gick 47 procent av Rysslands sjöburna export av råolja och oljeprodukter via landets Östersjöhamnar och vidare genom Kattegatt. Med moderna drönare och robotar skulle Sverige, åtminstone i teorin, kunna göra denna farled farlig eller rent av obrukbar – också för en betydligt starkare sjömakt.
Men samma förmåga gör också västkusten till ett tänkbart mål. Den som vill hålla Kattegatt öppet måste kunna slå ut svenska sensorer, robotar och drönarsystem, och erfarenheten från Hormuzsundet visar hur svårt det kan vara att undanröja ett drönarhot som kan flyttas längs en hel kuststräcka. I Irans fall verkar det krävas en amerikansk ockupation; i ett framtida Östersjöscenario en rysk ockupation av delar av västra Sverige.
Det betyder inte att en rysk invasion av västkusten är sannolik, eller ens den mest ändamålsenliga vägen. Hot om urskillningslösa angrepp mot civila skulle i teorin också kunna användas för att tvinga Sverige till eftergifter. Krig är komplext. Men den militära logiken är värd att uppmärksamma eftersom ett land som kan stänga en viktig farled från sin egen kust blir mäktigare, och mer utsatt.
Ayatollornas drönarkrig påverkar oss på fler sätt än genom höjda oljepriser. Sverige kan numera, åtminstone i teorin, gå på tvärs med världens sjömakter och stoppa stora handelsflöden in i Östersjön med hjälp av drönarrobotar i Västra Götalands skär och skogar. Det är en häpnadsväckande utveckling.
Namnet på havet i väster, Kattegatt, är en kombination av de nederländska orden “kat”, som betyder katt, och “gat”, som betyder hål eller passage. De nederländska sjöfararna valde ordet för att beskriva en trång och svårnavigerad passage. Det öppna vattnet mellan Göteborg och Fredrikshamn framstår knappast så i dag.
Ändå är namnets innebörd värd att minnas: Sverige har också ett Hormuzsund.