Äntligen framme.
Med blicken vänd mot himlen skrålade IShowSpeed, den 23-årige streamingkingen från Cincinatti, refrängen i sin egen VM-dänga ”World Cup”, med ungefär 89 miljoner visningar, medan MetLife Stadium i New Jersey fylldes till bredden.
Han delade scen med Laura Pausini, Nicole Scherzinger och Robbie Williams medan Jennifer Hudson sjöng den amerikanska nationalsången och Tom Cruise höll ett högtidligt tal om något.
Längs sidlinjen: De lyckliga innehavarna av matchbiljetter för en miljon dollar nedsjunkna i soffor. Ovanför: Presidenten och alla hans män.
Let's get ready to rumble, en sista gång.
Såg ut att komma från B-slutspelet
Här skulle det avgöras.
Tidernas bäste fotbollsspelare i slutet av ja...sin andra karriär, Leo Messi, och hans oborstade, frustande brigad mot Luis de la Fuentes metodiska finsnickeri.
Alla var där, alla som är något det vill säga, en del överraskades eventuellt av det faktum att en fotbollsmatch ägde rum framför deras ögon.
Även efter en timmes spel var det lätt att glömma bort, eller förstå hur reglerna fungerar om man inte hade varit med förr. När var det laget med blåvita tröjors tur att anfalla?
Så långt hade de inte haft ett enda avslut.
Lionel Scalonis lag såg nästan ut som om de kvalificerat sig för finalen genom att vinna ett B-slutspel.
Och för all del. Vägen hit har innehållit Algeriet, Österrike, Jordanien, Kap Verde, Egypten, Schweiz och ett självförgörande England, några insatser som skickat signaler om en världsmästare i vardande har inte synts till.
I finalen var de rent utsagt bedrövliga i alla moment som inte handlade om att sabotera, och till slut inte ens det.
Defensivt satt det ihop, i synnerhet i första halvlek. Vänsterbacken Tagliafico var bäst i laget och höll en anmärkningsvärt svag Lamine Yamal tyst. Resten av busligan – Romero, MacAllister, Enzo Fernandez, Paredes, Simeone och De Paul – tacklades, knuffades, skavde, puttades, bråkade och härjade efter bästa förmåga – men med själva bollen saknades mer eller mindre allt. Även Messi, som gick runt och väntade på en annan matchbild.
Tröttade ut ett gläfsande mittfält
De hade även tur som inte straffades hårdare av den slovenske domaren Slavko Vinčić, som hade svårt att hantera deras angreppssätt.
Spanien kunde mycket väl fått flera frisparkar, och avsaknaden av gula kort lät den argentinska aggressiviteten frodas väl fritt.
De la Fuentes lag stressade inte upp sig, inte ens av den 27 minuter långa, Justin Bieber-präglade halvtidspausen.
En bit in i andra halvlek hade Spanien börjat rada upp hörnor, deras bollinnehav tröttade ut Scalonis gläfsande mittfält, och målchanserna blev allt farligare.
Argentina såg svarslöst ut. Det här var inte Declan Rice med panik, eller Kap Verde.
Det var Rodris Spanien, den gigantiske Rodri, chefen i världens tryggaste landslag, som visste att det bara var en fråga om tid, och vem som bestämde.
Fanns bara en kandidat
Men tiden tog slut.
Vid det laget hade Spanien kommit till 16 avslut, Argentina alltjämt till noll.
För att fullfölja det här mästerskapets skrivbordstema kunde domaren lika gärna ha struntat i förlängningen och tilldelat Spanien segern.
Det fanns bara ett lag där ute, bara en verklig kandidat till titeln världens bästa, och när förlängningen började saknades dessutom Enzo Fernandez för Argentina, som blev utvisad efter en korkad tackling på Cubarsí.
Greppet blev allt svårare att ta sig ur, i synnerhet efter att Nico Williams bytts in. Han fick ett ledningsmål tveksamt bortdömt i den första förlängningskvarten, men deltog i ögonblicket som gjorde Ferran Torres odödlig.
Bara att buga
Sättet VM-guldet bärgades på påminner om 2010. Sent i förlängningen, mot tio man, men Torres karriär är inte speciellt lik den finalens hjälte, Iniestas.
Tvärtom.
Efter jätteflytten till Barcelona 2022 brakade han ihop mentalt. Prislappen och förväntningarna knäckte honom, i synnerhet hans egna, bilden av en spelare han inte var. För att ta sig ur sitt ”bottenlösa hål” blev det psykologbesök tre gånger i veckan.
Vägen hit, till den perfekta bredsidan i nättaket bakom en hjälplös Emiliano Martinez i New Jersey, med bara minuter kvar, har varit lång och annorlunda för både Torres och Spanien.
Laget som vann 2010 var knökfullt med spelare som tillhörde världens bästa i sin genre.
Här finns många som Torres, som knakat i klubblagsvardagen, som hunnit floppa, inte kommit vidare, men som binds samman av sin utomordentligt skicklige förbundskapten och den spanska fotbollsläran, deras fuskkod, ett osynligt kraftfält som ingen kan mäta sig med.
Nu är Spanien regerande världsmästare för både herrar och damer, dessutom regerande mästare i Europa och världen samtidigt.
Rätt lag vann. Det är bara att buga.