Lyssna, jag tänker inte börja den här texten med FIFA, med övergreppet till halvtidsshow, med vakuumförpackningen av hela matchupplevelsen.
De förtjänar inte det.
De kan helt enkelt inte få vara huvudsaken när en VM-final precis har avgjorts, när vi har fått kora några av de värdigaste världsmästare du överhuvudtaget kan tänka dig
Nedanför mig ser Ferran Torres smått chockskadad ut medan Lamine Yamal och Nico Williams blir liggande bredvid varandra med blickarna upp i himlen – och jag är så full av en nästan gränslös beundran för vad de har gjort här i kväll, vad de har gjort under 20 års tid.
Mer än något annat är fotbollen en sport som spelas med hjärnan. Det är lätt att glömma bort det bland alla dagens fysmonster och löpfenomen, men absolut inget annat är lika viktigt som att förstå spelet, att kunna läsa det och tolka det.
Spanien vet det.
En lång maktdemonstration
Bättre än några andra förstår de hur man skapar ytor åt sig själva på fotbollsplanen, och hur man stänger dem för motståndarna. Under min livstid har inga andra kommit lika nära att knäcka koden – att avtäcka fotbollens själva kärna – och när de bevisar att de är bäst i hela världen gör de det med smartness och skicklighet snarare än något annat.
Aldrig tidigare har jag sett ett världsmästarlag lika oberoende av enskilda spelare. De hade kunnat spela den här matchen utan Lamine Yamal, och de hade vunnit den ändå. När de vann EM senast gick Rodri av i paus, och i dag var han också vid sidlinjen när segermålet väl föll.
Den här finalen var egentligen bara ytterligare en lång maktdemonstration, även om vi fick genomlida mycket på vägen fram mot det enda rimliga slutet.
Fotbollen fjäskar inte
På alla sätt var den här finalen en logisk slutpunkt på en djupt komplex och komplicerad turnering. FIFA har ju alltid arrangerat VM-turneringarna, men de har aldrig tagit över VM-turneringarna på det här sättet.
Obönhörligt oväsen från högtalarsystemet, influencerinferno på storbildsskärmarna, fyrverkerifiesta vid varje andningspaus. Stridsflygplan i luften, en vildsint wailande amerikansk nationalsång, Tom Cruise med en mästrande monolog om fotbollens kraft.
Show före matchen, show i pausvilan, show på storbildsskärmarna.
Men nere på gräset?
Ingen show.
I grund och botten fanns det något som tilltalade mig med det. Fotbollen fjäskar inte. Fotbollen flyger inte på beställning – i synnerhet inte när matcherna är alldeles för viktiga för att tvångsförvisa ner i en förproducerad, strömlinjeformad underhållningsmall.
Världen var förprogrammerad på show, men i stället fick vi en förstahalvlek bestående av långsam, hackig, chansfattig fotboll.
Det hade kunnat vara Getafe-Osasuna en såsig söndag i Madrids södra utkanter. Det hade kunnat vara Huracán–Banfield på en hoppig jordplan i de kvarteren av Buenos Aires dit turisterna inte hittar.
Are you not entertained...?
Sprängde alla tidigare skalor
Nä, och det är väl rätt mycket det som är poängen. Jag har inget behov att bli underhållen när jag tittar på en VM-final, jag är alldeles för upptagen med att se historien formas framför mina ögon.
På ett bakvänt sätt fanns det också någon sorts fotbollsgudomlig rättvisa över själva torftigheten som erbjöds, sportens eget sätt att slå tillbaka mot alla influencergrupper och sponsorkonsortier som investerat miljoner i detta i någon typ av marknadsföringssyfte.
Det de fick för pengarna var Nicolás Tagliafico som sparkade på allt som rörde sig, men missade det mesta, ett Argentina som bara sjönk djupare och djupare ner i den desperata cynismen.
Att försöka bryta den spanska passningsrytmen är självklart, men det här var negativt och primitivt på ett sätt som sprängde alla tidigare kända skalor. Fram till och med nu var det argentinska 1990-talsupplagan känd som tidernas mest negativa finallag, men den här insatsen fick dem att se ut som ett gäng lättsinniga gamänger i jämförelse.
Noll avslut under ordinarie matchtid, 0,0 i xG. Ett enda nästanläge innan förlängningen, då Leo Messi var ett par decimeter ifrån att glida in i vänsterfotsläge på stopptid.
Det hade – så att säga – varit något.
I stället tog Enzo Fernández ett dumbomsrött i nästa spelsekvens, och ett redan hopplöst utgångsläge blev i praktiken omöjligt. Det är en sak att vända mot Egypten med ordinarie lag, något helt annat att stå emot Spanien med Leo Messi och nio klumpfotingar.
Bara fortsatte spela
Dibu Martínez såg såklart sig själv i rollen som straffhjälte – och började parera bollar som besatt – men det kunde väl ändå inte hålla hela vägen till 120...?
Nä. Det kunde det inte.
Spanien bara fortsatte spela precis som de alltid gör, lät sig inte påverkas av ett halvdussin bortslagna jättelägen och ett mystiskt bortviftat mål.
Den charmant bufflige förbundskaptenen Luis de la Fuente tillhör de fotbollsarbetare som inte tror på vare sig tillfälligheter eller tur, utan att fotbollen till sist ger det som ska fördelas till de som förtjänat det.
”Tur är ordet som de mediokra använder för att underminera det som åstadkommits av den som arbetat hårt”, brukar han mässa. Ingen enda människa i världen kan påstå att Spanien vann den här VM-turneringen tack vare tur, men poängen runt det hårda arbetet står kvar både i stort som smått.
16 år har gått sedan första gången, då det tålmodiga grundspelet till sist gav utdelning mot ett agrikulturellt motståndarlag.
Nu står vi här igen, med samma passningstrianglar, samma idéarv, samma utfall och förlängningsseger.
Då: Don Andrés Iniesta, 116.
Nu: Ferran Torres, 106.
Fotbollens tydligaste sanning
Nu kommer Sergio Ramós ut med VM-bucklan, strax innan Gianni Infantino och Donald Trump struttar ut för att stjäla rampljuset. Buropen mot dem är väl inte öronbedövande, men de är omöjliga att inte registrera.
Förhoppningsvis har vi haft vår värsta grundstötning nu, förhoppningsvis kan fotbollsnaturen börja läka ihop igen.
Mycket var skevt med detta VM, men till slut står vi i alla fall kvar med fotbollens viktigaste faktum och tydligaste sanning.
Rätt lag vann. Bäst lag vann.