Så bra är ”Toy story 5”
Genre: Animerat äventyr (USA).
Av: Andrew Stanton, McKenna Harris.
Med: Tom Hanks, Greta Lee, Tim Allen, Joan Cusack, Tony Hale, Conan O'Brien
Längd: 1:42.
Från: Barntillåten.
Premiär: På bio 17/6.
Idén är nästan självklar. ”Toy story” har till sin essens varit en berättelse där förändring och utveckling förknippats med vemod eller rentav motstånd. Vi ska alla en gång dö. Men de kavata leksakerna ser helst att vi inte växer upp och överger dem i första taget.
Alltså blir jag inte förvånad när det senaste kapitlet i sagan visar sig vara designat för att bekämpa det uppmärksamhetskrävande monster vi till vardags kallar ”skärmtid”.
Allt börjar förstås i all välmening, med att föräldrarna till Bonnie oroar sig över hennes ensamhet. Kanske behöver hon en surfplatta, så att hon kan chatta och spela precis som de andra barnen? Hon är trots allt åtta, och därmed dömd till att bli totalt beroende av sin nyinförskaffade grodliknande ”Lilypad”. Leksakerna göms snart i garaget. Till förmån för passiviserande spel som först verkar harmlösa, men blir direkt toxiska när de nya nätkompisarna börjar mobba Bonnie för det barnasinne hon ännu har kvar.
”De växer upp för fort”, muttrar den driftiga cowboyflickan Jessie, och lyckas styrkesamla ihop, inte bara de gamla bekanta leksakerna, utan även en dråplig samling nytillskott.
Bäst av alla: En sarkastisk wifi-uppkopplad pottränare som blir räddaren i nöden (pun intended) när Jessie råkar bli fast i det barndomshem hennes dockliv en gång började.
För i ”Toy story 5” är faktiskt inte alla elektroniska leksaker själadödande, åtminstone inte så länge som de används med trotsig kreativitet.
Det är tur. För med en uttalad uppgift att adressera tech-industrins intåg i våra barns värld, så hade filmen lätt kunnat bli en predikan om att scrolla, men med förnuft. Till viss del är den också det, fast med ett öppet sinne och en medvetenhet om sin egen svaghet för nostalgi.
Solnedgångsljuset löper som en gyllene tråd genom de animerade bilderna, där teknisk briljans paras med en trohet till hur figurerna såg ut då allt började 1996. Fantasisekvenser får karaktär av fri akvarell, medan scenen där femtio uppgraderade Buzz Lightyears rider in på smäckra hästar kittlar som modern barnslig magi.
Som att filmen i sig är ett argument för hur mycket roligare allt blir om man odlar sin egen kreativitet i stället för någon annans algoritm. På det viset är ”Toy story 5” inte helt olik klassikern ”Den oändliga historien” (1984) där Fantasien hotas, men också räddas i realtid av det fantiserande barnet.
Fast här dör inte hästarna i något sorgmodets träsk. De piggas i stället upp med oemotståndliga bajsskämt, och av någon anledning så gör det ”Toy story 5” till ett bra mycket bättre recept på ansvarsfull skärmtid, än allt som Folkhälsomyndigheten någonsin kokat ihop.