Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | INDUSTRI
Sverige rustar för hundratals miljarder. Ändå riskerar det dyraste misstaget att upprepas: att vi väljer bort inte bara enskilda teknologiska förmågor utan den systemövergripande kompetens som gör att vi över huvud taget kan bygga avancerade system — inte för att den saknar värde, utan för att värdet aldrig vägs lika tungt som priset. Fregattbeslutet i maj var en förvarning. Nästa prov är stridsflyget.
I slutet av juni tillsatte regeringen en utredning om Sveriges framtida stridsflyg. Tre vägar ska prövas: ett nationellt utvecklat system, ett i internationellt samarbete, eller anskaffning av ett färdigt utländskt. Direktivet är på pappret klokt: utredaren ska analysera inte bara livscykelkostnaderna utan också de indirekta effekterna på arbetsmarknad, näringsliv och forskning och konsekvenserna för den försvarsindustriella basen. Men att en effekt ska analyseras är inte detsamma som att den kvantifieras och väger lika tungt som pris och leveranstid när beslutet väl fattas. Det är i det glappet de dyraste misstagen görs.
Avancerad teknologisk förmåga är ingen vanlig handelsvara – och den består av flera delar. Kunnandet inom radar, sensorteknik, mjukvara och AI är en sida; den organisatoriska och systemintegrerande kompetens som binder samman delarna till hela system är en annan, och svårare. Sådana kompetensmiljöer byggs upp under decennier, i samspel mellan industri, akademi och underleverantörer.
Sverige har stått vid vägvalet förr. När Gripenprojektet beslutades under 1980-talet var argumentet att direktköp av utländska plan skulle utarma den svenska flygtekniska kompetensen. Vi byggde själva – och fick ett av landets största industriprojekt, med spridningseffekter långt utanför flygvapnet. Valet var rätt, inte för att svenska lösningar alltid är bäst, utan för att kompetensen att utveckla dem behölls.
Det motsatta såg vi i maj, när fregattkontraktet gick till franska Naval Group. Skälen – leveranssäkerhet och tempo – var rimliga. Men en del av förklaringen är att Sverige sannolikt inte längre har varv som kan bygga ytstridsfartyg i den storleken. Den systemintegrerande kompetensen har eroderat selektivt och gradvis, tills det utländska alternativet till slut framstod som det enda säkra. Men det visar vad som händer när en kompetens inte vidmakthålls: beslutet avgörs i praktiken långt innan det formellt fattas.
Sverige har blivit rikt genom att bygga avancerade kompetensmiljöer – i verkstad, läkemedel, telekom, fordon och försvar. Det gemensamma är strukturen: starka ankarföretag omgivna av akademi och underleverantörer. Att värdera en försvarsinvestering enbart i försvarsnytta är att underskatta de faktiska effekterna.
Det är inte lösa antaganden. Internationell forskning visar att offentliga forskningssatsningar kan ge 4–5 kronor tillbaka per krona, medan renodlade försvarssatsningar i regel ger lägre och mer osäkra effekter – genomsnittet ligger nära 1. Skillnaden avgörs av teknikhöjden: ju mer forsknings- och teknikintensiv satsningen är, desto större blir spridningseffekterna. I de studier vi genomfört på Gripensystemet indikerar en konservativ bedömning mot en långsiktig multiplikator på 2, kanske ända upp till 4 – men bara om det finns en mottagarkapacitet som tar vara på kunskapen.
Detta handlar till förhållandevis liten del om självförsörjning. Gripen byggs till stora delar av internationella underleverantörer. Det avgörande är inte hur stor andel som är svensk, utan om Sverige behåller den integrerande, systemövergripande kompetens som gör att vi kan utveckla och vidareutveckla avancerade system – och ekosystemet av företag och forskningsmiljöer som lever av den.
Stridsflygsvalet är därför större än de tidigare. Ett system som ska ersätta Gripen formar svensk högteknologisk kompetens i flera decennier. Till skillnad från fregatterna är det beslutet ännu inte fattat. Vi har handlingsfrihet kvar – men bara om den systemövergripande kompetensen vägs in. I varvsfallet gjorde det inte det, och då var valet i praktiken redan avgjort.
Det innebär att vägvalsutredningen inte bör nöja sig med att nämna innovations- och kompetenseffekter, utan så långt möjligt kvantifiera dem och ge dem en transparent plats i beslutsunderlaget, vid sidan av pris, leveranstid och operativ förmåga. Svensk försvarsteknologi har vuxit fram i symbios mellan en drivande statlig beställare och industrin. Ankarföretaget kan utveckla – men bara om det finns en första kund som beställer. Den symbiosen har försvagats: tidigare höll Försvarets materielverk samman flyg- och försvarsindustrins kompetensmiljö, i dag saknas en sådan sammanhållande aktör. På försvarsområdet kan bara staten fylla den rollen – som långsiktig beställare och finansiär – för att spridningseffekterna alls ska realiseras.
Vägvalet handlar därför om mer än valet mellan tre flygplanssystem. Det handlar om vilken teknologisk kompetens Sverige ska vidmakthålla och om landet fortsatt ska skapa avancerad teknologi snarare än montera ihop andras lösningar. Den stora risken är inte att Sverige väljer fel flygplan. Den är att regeringen fattar ett avgörande beslut på ett ofullständigt underlag – och därmed riskerar den systemövergripande kompetens som avgör om Sverige fortfarande är ett framstående högteknologiskt industriland om trettio år.
Fredrik W Andersson
fil dr, forskningsledare Entreprenörskapsforum och affilierad forskare Örebro universitet
Enrico Deiaco
forskningsledare Entreprenörskapsforum