Madame Nielsen
Lamento. Översättning: Jonas Rasmussen. Ersatz. 175 sidor.
Amanda Svensson är författare, översättare samt litteraturkritiker på kultursidan.
Jag vet inte riktigt hur många gånger det brinner i den här romanen. Kanske tre? Fyra?
En övergiven kvinna på Bornholm tänder eld på det hus där maken bor kvar med de båda barnen och sin nya fru. En ung kvinnas lägenhet börjar brinna i en förstad till Paris och som i trance söker hon sig tillbaka in för att rädda det som räddas kan. En man staplar stolar och bord på varandra och tuttar på, springer sedan ut och möter ambulansen som – får man anta – för honom till dårhuset.
Är det kärleken som gjort honom galen? Troligen. Madame Nielsens ”Lamento” är nämligen en roman som verkligen upphöjer kärleken till naturkraft – den är oberäknelig, omöjlig att värja sig mot och slutar oftare än inte i eldfängd katastrof. De tre historierna ovan kastas in för att elda på romanens huvudsakliga kärleksberättelse, som egentligen inte är särskilt spektakulär. Kvinna möter man, de blir förälskade, gifter sig, får ett barn, börjar tiga och slutar ligga och sedan blir det svek och allting går upp i minnets rök.
Som metafor för den förtärande, alltuppslukande kärleken är eldsvådan kanske inte den mest originella bilden, men Madame Nielsen skriver så att man inte kan göra annat än att hänfört iaktta lågorna som slår upp mot himlen.
Efter sig lämnar de döda strukturer och skelett – utsökta rester av det som en gång var, poetiskt putsade och framställda till läsarens beskådan. Nielsen skriver en blodfylld och bildrik prosa som frammanar dofter, färger och miljöer på ett nästan kusligt levande vis. Meningarna är långa och flödande, men precisionen exakt. Det är vackert och imponerande, även om jag som vanlig dödlig ibland kommer på mig själv med att undra om det verkligen är möjligt att konstant leva i ett sådant upphöjt stämningsläge som de två älskande tycks göra.
Historien berättas av kvinnan – uppenbart mindre prosaisk till sin natur än undertecknad – och hon riktar sig till det gemensamma barnet. Hon gör det inte helt lätt för flickebarnet (eller läsaren) att hänga med i svängarna – berättelsen vindlar sig framåt och bakåt, från Paris till Köpenhamn, via Afrika och Provence och platser som kanske bara finns i fantasin, och den som inte läser med hög koncentration riskerar att gå vilse i svängarna. Men det gör å andra sidan inte så mycket, kanske är det till och med meningen.
Madame Nielsen, som tidigare hette – bland annat – Claus Beck-Nielsen, har under hela sitt konstnärskap gäckat sin publik genom att osäkra jaget, identiteten, biografin. Själv har hon dött och återuppstått många gånger, och på samma sätt läser jag mannen i den här romanen – som ett slags kompositfigur, ett konstverk, kanske någon som inte ens existerar som mer än en föreställning om den stora kärleken.
I en av romanens sista episoder dyker han upp för att hälsa på sin dotter efter separationen, och han klär sig inte längre som sig själv. Det visar sig att han fått låna en lägenhet, komplett med kläder och andra personliga ägodelar, och bestämt sig för att helt och hållet härma och uppgå i den person vars lägenhet det är. Ett äkta Madame Nielsen-trick, och det är med förtjusning jag låter mig dras vid näsan.