The Ark
Sofiero slottspark, 18/7. Support: Fred Soila.
Idha Holmlund är skribent på kultursidan.
Ett rymdskepp fyller den stora skärmen längst bak på scenen och landar långsamt. Genom en smart illusion kliver de sex medlemmarna i The Ark ut ur dess inre. I silvriga superhjältedräkter går bandet ner för de lysande Las Vegas-trapporna som flankerar scenen framför Sofiero slott. Högst upp på ett roterande podium står maestro Ola Salo med mickstativet höjt över huvudet som en triumferande tyngdlyftare. Allt medan de inledande tonerna till singeln ”Give and take” från tidigare i år pulserar ut över slottsparken. Leken kan börja.
För en liten stund sedan var det Fred Soila i en fladdrande oljerock och gravt Liam-komplex som under sin ”Union Gösta”-flagga lyckades dra in oss alla, med slängig attityd och en Moldy Peaches-cover. Det är ett intressant val av support, eftersom The Ark snarast framstod som en motreaktion på den brunorangea britpopen när de först slog igenom. Det är dock säkerligen inte bara jag här ikväll som först upptäckte kvällens stjärnor när de var förband åt Kent, och det är fint att se hur de nu återgäldar tjänsten.
Fyra år, en dokumentär och tre singlar har passerat sedan Smålands (och Skånes) mesta glamrockband återförenades, och förväntningarna är höga. Helt i enlighet med den ständiga tillväxtens paradigm har jag helt oreflekterat förutsatt att detta ska bli ännu mer av allt än sist. Det här är dessutom ett gäng som vet att bjuda på en show och har låtmaterialet för att fylla den. När så den ständiga andralåten ”Clamour for glamour” river igång tar spektaklet fart på allvar. Med Martin Axén, som fått äran att pryda minst en ansiktsmask i det 5500 personer starka publikhavet, riffandes på det roterande podiet slås jag av likheten med min dotters My Little Pony-garderob.
Både där och här får alla figurer i tur och ordning visa upp sina outfits på snurrplattan, och likt små actionfigurer har bandmedlemmarna alla sin egen lilla twist på hur dessa ser ut.
Inför ”One of us is gonna die young” skämtas det om att matcha gråa hår med futuristiska silverkostymer. Allt är käckt och välrepeterat. Jens Andersson får flexa sin djupa röst från flygeln och Salo tar ton i kvällens första munspelssolo. Det är extra allt hela tiden och ljusshowen är minutiöst planerad.
Först med senaste släppet ”If I ever loose my temper” som framförs av en nyomsvidad Salo i ensamt majestät vid pianot medan övriga är iväg för kvällens första klädbyte kommer en stunds välbehövlig vila.
Förutom ”Let your body decide”, vilken ges en lätt surrealistisk, robotaktig kostym, framförs de flesta låtarna i originalutförande – om än med högre intensitet och ivrigt påhejade av den entusiastiska publiken. Deras varma patos genomsyrar kvällen, men det är en så välproducerad show att den blir på gränsen till för perfekt. Inte förrän i sista mellansnacket, som Ola tycks råkasvära sig igenom av ren känslouppfyllnad, lyser det operfekt mänskliga igenom artistpersonan. Den som myntade uttrycket ”too much is never enough” hade uppenbarligen aldrig varit på en The Ark-konsert. Detta räcker mer än väl.