Löjlig sport, fotboll. Löjlig värld, det här.
Det har gått närapå exakt tio år sedan Lionel Messi sa adjö till det argentinska landslaget, på just den här platsen.
Argentina hade förlorat igen, han hade förlorat igen, och han fick väl helt enkelt acceptera att han försökt allt utan att lyckas. Det var inte menat, han skulle aldrig kliva upp bredvid Diego Maradona på den där förbannade tronen. Argentina hade precis förlorat Copa America-finalen mot Chile. Han hade själv klivit fram för att slå den första straffen i straffläggningen, men resultatet var så oerhört signifikativt.
Han försökte för mycket, bollen seglade högt över, de förlorade.
– Det är fyra finaler nu, suckade han. Det fanns inget jag ville mer än det här, men det blev inte så. No es para mi, sa han. Det är inte för mig.
Och här är vi nu.
Något ligger i luften i New York. Banderas y bombos på Times Square, där tiotusen argentinare trängt ihop sig i ösregnet. Avbruten träning för det spanska landslaget när himlen delas av blixtar och dån.
Lionel Messi är 39 år, regerande sydamerikansk mästare och världsmästare, redo för sin allra (?) sista (?) VM-dans.
Halva Argentina förstår fotboll
Solen ska skina över MetLife-stadion i dag, när Messi ska försöka försvara en titel och två olika temperament ska dundra in i varandra.
När Tom Cruise och Shakira, Justin Bieber och Madonna, BTS och Donald Trump cashat in gage och glans i den mest amerikanska fotbollsmatch världen någonsin skådat – när vi städat undan allt det där som är skådespel och inte sport så har vi en av de tydligaste VM-finaler jag upplevt.
Å ena sidan är det två tvillingsjälar som möts. Argentina och Spanien sitter ihop, intimt kopplade av en hundraårig historia. Ett gemensamt språk, en gemensam erfarenhet, Di Stéfano kom från Argentina för att forma spansk fotboll, Lionel Scaloni har undervisats av Luis de la Fuente och Lionel Messi har fostrats i La Masia (spanska förbundet upptäckte honom före det argentinska, och ville få honom att spela för Spanien). Vart fjärde spelare i Argentinas trupp spelar för Atleti, Guardiolismon har varit en av grundbultarna bakom Argentinas landslagsbygge.
När Spanien skulle forma sin moderna identitet var debatten ett eko från den argentinska idéstriden mellan Menottismon och Bilardismon.
Vad var det konstnären Menotti sa?
– Un gol es un pase a la red. Ett mål är en passning som går i nät.
Där har ni Spanien, förvaltaren av tanken att den som har bollen vinner fotbollen. Rodri har slagit fler passningar i den här turneringen än någon annan spelare någonsin gjort i ett VM.
Spanien förstår fotboll som halva Argentina förstår fotboll.
Den andra halvan?
Det är den som känns. Den som bubblar, sjuder, kokar över och ställer till med knas. De mörka konsternas fotboll. Bilardos och psykoanalytikernas. Det stormande, svarta fotbollshavet där hotet att gå under är det som gör dig modigare än några andra.
Fullkomligt bindgalet
Det spelar ingen roll om Argentina har mött Kap Verde eller England. De har stirrat rakt in i gevärsmynningen. Som Englands förbundskapten Thomas Tuchel sa så är de som bäst när de hotas av undergång.
I ett fotbollsmässigt underbart fotbolls-VM:s 104:e och sista match ställs de mot en siamesisk tvilling som inte kunde vara så mycket mer olik dem själva.
Argentina svänger och kränger. Spanien pågår.
De har spelat 38 raka tävlingsmatcher utan förlust nu. I VM har de i stort sett spelat samma match om och om igen. Institutionellt ordnat och väluppfostrat, kontroll och system på molekylärnivå.
En gång fick finalexperten Mikel Oyarzabal frågan om han trivs bäst till vänster, höger eller i mitten. Var är han mest bekväm?
– Det handlar inte om att vara bekväm, sa han. Det handlar om att vara så nyttig som möjligt för laget.
Argentina försvarar lägre och hugger snabbare vertikalt. Spanien pressar högt och anfaller bredare. För två år sedan satte Lamine Yamal (visste ni att han badats av Leo Messi?! Jaha, förlåt) och Nico Williams eld på EM. Nu har de inte gjort det, men då har ytterbackarna Pedro Porro och Marc Cucurella gjort det istället.
I kväll möts världens bästa fotbollshjärnor och världens största fotbollshjärtan. Ett lag är klokt, ett är fullkomligt bindgalet.
Och båda är väldigt bra på fotboll.
Tänks eller känns?
Spanien vill vinna på kontroll, vad Argentina vill spelar inte så stor roll eftersom de kommer att hitta ett sätt att få matchen att bli en psykologisk diagnos.
Vad man tycker bäst om är en fråga om tycke och smak. Grunden är att det är två fenomenalt vältänkta och långsiktigt uppbyggda lag som möts, med två oerhört imponerande grå eminenser som tränare. Scaloni och de la Fuente har inte ens gjort ett dussin matcher ihop som topptränare på klubbsidan. Men de har byggt det här.
La Scaloneta, byggt kring och för Lionel Messi, som slutade i landslaget på den här platsen för tio år sedan. Spanien, byggt på träningsplaner över ett helt land utifrån principer i Cruyffs och Guardiolas hjärna.
Blir det en match som tänks så kan inget stoppa Spanien, då kommer de att passa tillräckligt många bollar i nät.
Men om det blir en match som känns?
Då är jag inte säker på att New Jersey ligger kvar på samma plats om ett par timmar.