Eeva Kilpi är död, men hennes litteratur fortsätter att tala med sällsynt kraft om det som gör oss mest mänskliga. Litteraturvetaren Sofia Elie minns den omtyckta finländska författaren.
Kanske är Eeva Kilpi bäst känd för en enstaka dikt – sin träffsäkra beskrivning av den tidiga förälskelsens osäkra dans, som präglas av både oskuldsfull tvekan och en allomfattande lust:
Säg till om jag stör
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
Jag gick i högstadiet när jag skrev ner orden i min dagbok och har till denna dag fortfarande aldrig mött en författare som lika mångsidigt beskrivit längtan – inte bara den romantiska, utan all slags längtan.
Ju mer jag funderar på saknaden som ständigt närvarar i Kilpis texter, desto säkrare blir jag på att allt bottnar i en ändlös hemlängtan. Kilpi var elva år när kriget bröt ut och hon var tvungen att lämna sin hembygd Hiitola i Karelen. Ännu 2018 skriver Anna-Riikka Carlson, Kilpis förläggare, i sina anteckningar att Kilpi aldrig slutat kalla Karelen för sitt hem, även om hon bott i Hagalund, utanför Helsingfors, i decennier.
Carlsons anteckningar blev 2024 en bok ”Rakas Eeva Kilpi. Nämä juhlat jatkuvat vielä”, vilket betyder ungefär ”Kära Eeva Kilpi. Denna fest pågår fortfarande”. I ett mästerligt författarporträtt tilltalar Carlson genomgående Eeva Kilpi med pronomenet ”du”, och fördjupar den närhet som inte bara hon känner till Kilpis litteratur, utan också otaliga finländska läsare.
Hemlängtan blev startskottet för Kilpis författarkarriär. Debuten ”Noidanlukko” (1959) handlar om den karelska flickan Enni som, liksom Kilpi själv, dras till naturen och blir tvungen att lämna sitt hem när kriget bryter ut.
Naturen har alltid spelat en viktig roll i Kilpis litteratur, och sonen Jukka tror att mamma Eeva varit så engagerad i naturskydd just på grund av kriget. Likt Karelen i barndomen är skogen en trygg plats, som människans påhittade överlägsenhet plundrar för egen vinning. Redan tidigt kritiserade Kilpi djurförsök och pälsdjursuppfödning offentligt och förde in naturskyddstematiken i finsk litteratur bland annat med diktsamlingen ”Animalia” 1987.
I den älskade skogen, och speciellt kring sommarstugan i Piskola, hittade hon också sitt skrivrum. Där har merparten av hennes verk blivit till.
Kilpis längtan beskrivs ofta som passionerad, också den till Karelen och naturen. På motsvarande sätt framstår den romantiska och erotiska längtan som akut och oböjlig.
Ensamheten påminner om gamla älskare, som hon minns med bitterljuv värme – minnen som bara förstärkts av kroppens krämpor. I den längtan finns ofta humor och självdistans, en mänsklig sårbarhet, som visar att människan förblir densamma trots ett föränderligt yttre:
Och du tar mina bröst i dina händer,
mina uttänjda platta bröst
och berör med läpparna de skrynkliga vårtorna
och med starr i ögonen, i väntan på en vårdplats
famlar du blint efter mig,
känner dig för med händerna.
Känn du på bara:
under alla de här rynkorna finns jag,
den här förklädnaden tvingade livet på oss till slut,
du mitt smultron, min svala, min blomma så fin.
När dikten kom ut var Kilpi bara 44 år gammal – men 1972 lär det tillåtna erotiska livskapitlet för en kvinna ha varit kortare än i dag. Kilpis kvinnosyn, liksom generella människosyn, var alltid progressiv och humanistiskt liberal.
Jag minns att Kilpis åldrande lust kändes relevant för mig redan i tonåren. Allt bottnar i en förhoppning om att bli rörd, berörd. Och inte bara det – det handlar om att själv vilja röra. Kilpi uppmuntrade inte bara kvinnor till att arbeta, utan också till att älska högljutt. I hennes dikter är den erotiska längtan en lika självklar livskraft som årstidernas gång, naturlig och okontrollerbar.
Eeva Kilpis nästan sju decennier långa karriär innefattar essäer, poesi, romaner, noveller och memoarer. De senaste åren har hon glatt oss med sina anteckningsböcker som utkommit i Finland. Anteckningsböckerna är en blandning av dikt, dagbok och poetisk tidsdokumentation, ett ”ensamprat”, yksinpuhelua, som jag minns att Kilpi någon gång sagt.
Hon gör det som bara vissa kan – får skrivandet att verka lätt – och det som ännu färre bemästrar: bevisar att allt är värt att berätta om. Det Eeva Kilpi lärt mig om längtan, om all slags längtan, är en hård men viktig insikt: allt vi älskar är till låns. Barn, älskare och husdjur. Årstiderna, landskapen och platserna vi kallar hem. Till och med kroppen, till och med kunskapen och minnet.
Den inneboende hemlängtan, att allt ska återvända till sitt ursprung, eller förbli i det trygga, är en kapplöpning vi aldrig kan vinna. Däremot verkar Eeva Kilpis litteratur, den som vi älskar, ännu inte vara ett avslutat kapitel.
Eeva Kilpi 1928–2026
Finländsk författare och poet. Viktiga teman i hennes verk är Karelen, kvinnors liv och naturen. Skrev på finska och har publicerade noveller, romaner, poesi och essäer. Hennes böcker är översatta till ett 20-tal språk.
Slog igenom med den erotiskt frispråkiga romanen ”Tamara” (1972).
Diktsamlingen ”Sånger om kärlek” (1980) blev mycket populär i Sverige och har kommit ut i flera upplagor.
”Gränslöshetens tid” (2005) är en självbiografisk roman om hennes uppväxt i Karelen.
1990 tilldelades hon Runebergspriset, ett av Finlands mest betydande litterära priser.
Fotnot: Diktöversättningarna är ur ”Sånger om kärlek”. Tolkningar av Kerstin Holm-Lindqvist, Ulla-Mari Kankaanpää och Kerstin Thorék (1980)