Parkeringsplatsen sträcker sig en kilometer åt alla håll när vi kliver ur bilen.
Så ser det ut, i alla fall. Klockan är strax efter 19. Termometern visar över 30 grader. Inte en människa syns till innan vi kliver in på en av de dussintalet olika restauranger som ligger intill Walmart, apoteket CVS, Starbucks, en veterinär och Home Depot.
Under den tio minuter långa bilfärden hit har vi inte sett människor heller.
Längs vägarna ligger bostadsområden inringade av murar och tydligt utmärkta entréer, enorma företagsbyggnader, kyrkor, någon skola som stängt för dagen.
En och annan baseballplan.
Vi är i Plano, en kvarts bilresa från Sveriges träningsanläggning, en bit utanför Dallas, i tre veckor.
I området där vi bor ligger tusentals identiska hus i långa rader. Här, likt i många andra amerikanska städer, är det olagligt att bygga något annat än friliggande enfamiljshus på stora delar av marken. Kvarter efter kvarter med perfekta gräsmattor, kaniner, en och annan prärievarg som spatserar i området. Dubbla SUV:ar parkerade vid garagen.
Inte heller våra grannar ser vi röken av.
Vi får egentligen bara två livstecken under hela vår vistelse: Hunden i grannhuset är rasande varje gång vi kommer hem, och i huset bredvid har någon ställt ut ett gäng flamingos som dekoration utanför dörren.
***
Plano ses som ett praktexempel på en amerikansk förort, lär jag mig.
Den planerades med hjälp av 1900-talets regleringar, lagstiftningar och idéer om hur USA skulle se ut och fungera. Fram till 1960-talet var det en jordbruksby på prärien, strax norr om Dallas med några tusen invånare samlade runt en järnvägsstation.
Sedan hände det grejer.
Motorvägarna byggdes norrut. Segregationen i Dallas innerstadsskolor upphörde, vilket fick den vita medelklassen att röra på sig. Texas företagsvänliga skattepolitik började locka stora bolag från andra delar av landet. JCPenney flyttade sitt huvudkontor från sjätte avenyn på Manhattan till ett kontorskomplex längs en av motorvägarna. Toyotas nordamerikanska huvudkontor flyttade hit från Kalifornien.
1970 hade invånarantalet stigit till 17 000.
Nu är det 290 000.
Med tiden har Plano använts flitigt som exempel på både en ”boomburb” och en ”edge city”. Berättelsen lyfts fram även i nationella medier. Jag hittar rapporter som säger att vi besöker USA:s näst lyckligaste stad. Andra undersökningar pekar ut den som en av landets säkraste.
Det verkar inte spela någon roll hur man mäter. Vägarna håller hög kvalitet. Skolorna hör till Texas bästa. Medelinkomsten är hög. Den förväntade livslängden är 82,9 år. Demografin blandad. Många är försäkrade. Våra veckor i staden innebär också en välkommen påminnelse om hur generösa och tillmötesgående många amerikaner är.
Men det är, efter flera veckor, helt omöjligt att ringa in vad Plano är bortom mättalen.
Någon stadskärna finns inte.
Och så plötsligt händer något märkligt.
I kön längs motorvägen, på väg till nästa Sverige-träning, läser jag att jag är avundsjuk.
***
Européerna har ”knappt råd att turista i USA längre”, står det, men har rest över Atlanten för VM – och nu häpnar vi över det amerikanska välståndet.
Berättelsen publiceras på flera håll – och inte i några små tidningar.
The Economist slår fast att ”européerna som besöker förorterna upptäcker massvälståndet”. Wall Street Journal berättar i ett stort reportage att VM-turisterna från Europa ”förundras” över de amerikanska förorternas ”prakt”. Washington Post skriver en ledare på samma tema. The Hill. Newsweek. ABC News och Fox. Berättelsen är överallt.
I sociala medier hakar många röster på, speciellt från den politiska högerkanten.
https://x.com/nickadamsinusa/status/2069797160292384945?s=46Som mest uppmärksammas hur en tysk influencer-turist – ”Freddy” – tappar hakan var han än kommer.
Freddys entusiastiska inlägg blir så populära att Nick Adams, Donald Trumps ”Special Presidential Envoy for American Tourism, Exceptionalism, and Values”, försöker bjuda in honom till Vita huset.
***
Medan VM fortsätter tänker jag mest på att det Plano saknar inte går att fotografera.
Här finns fungerande AC i varje utrymme, stora kylskåp och 45 olika sorters apelsinjuice att välja på. Vi kan köpa hundleksaker med VM-tema och Snoop Doggs eget vin.
Men det är frånvaron som är anmärkningsvärd.
En gata att gå på, ett torg, en anledning att lämna bilen. Ingenstans finns asymmetri, oförutsägbarhet, ett stråk av opraktisk men vacker arkitektur, en miljö full av mänskliga möten.
Medan omgivningen swishar förbi utanför bilrutan uppstår en sorts ensamhet, en osocial tillvaro som till slut blir lätt obehaglig. Det mesta äger rum på avstånd.
När vi sitter på Dallas Cowboys arena i Arlington, grannförorten som reserverar 89 procent av sin mark för enfamiljshus, och ser Sverige spela oavgjort mot Japan gör jag samma reflektion.
Pressläktaren ligger bakom glas. Vi har fått bekväma kontorsstolar och tillgång till en massa uttag, nära till toaletter, heltäckningsmattor under fötterna, behaglig temperatur och bra utsikt över inomhusarenan.
Det är tänkt som en uppgradering från den traditionella pressläktaren – men matchen känns långt borta, ljudkulissen försvinner på andra sidan glaset, lukten av arenan känner vi aldrig och själva fotbollen är svår att ta på.
***
The European mind can’t comprehend, som det heter på internetspråk.
Känslan följer mig genom hela turneringen.
VM 2026 har på vissa sätt varit en succé. Fotbollen har innehållit massvis av fängslande ögonblick. Läktarna varit fullsatta. En del domedagsprofetior föll platt. Systemet med 48 lag hade fler förtjänster än väntat. Fifa, för alla sina pinsamheter, har genererat astronomiska pengar som kommer att gynna nyttiga projekt över hela världen.
Men sommaren har, utöver Balogun-skandalen och alltings bisarra tillstånd, också inneburit ett väntat, stort, amerikanskt skönhetsingrepp i sporten.
Inför finalen berättade Fifa att guldmedaljörerna får NBA-inspirerade mästarringar, ”bringing iconic American sporting tradition to global football”.
Det följer reklamavbrotten mitt i halvlekarna. Den långa halvtidsshowen i finalen. Skyhöga biljettpriser. De ständiga tv-bilderna på Shakira och Tom Cruise. Arenor med hisnande innandöme, cheerleaders, böjbara skärmar och högtalarsystem i världsklass – men tysta, byggda för en annan idé om läktarkultur.
Fler tekniska ingrepp i spelet. McDonalds i betalt samarbete med Fabrizio Romano. Youtube-jätten IShowSpeed med distraherande grimaser bakom målet när Leo Messi slår en straff, några dagar innan han framträder i finalens halvtidsföreställning.
Vi kan räkna med att det fortsätter.
Infantino kallar halvtidsshowen för ett ”banbrytande spektakel” som ska ”fira fotboll, musik och våra gemensamma värden och säkra ett arv som överlever slutsignalen”.
När Fifa dumpade samlarbildsföretaget Panini för amerikanska Fanatics sa han att beslutet ”reflekterar Fifa:s strategi att lära sig från Nordamerika, där kommersialiseringen av sporten verkligen når andra nivåer”.
***
I debatten om vilka som faktiskt lever bäst – amerikaner eller européer – vet jag inte vad som är sant.
Bnp-siffrorna säger en sak, en inzoomning av medianmedborgaren i USA en annan. Perspektiven verkar vara flera.
Men man borde också diskutera vad det innebär att värdesätta olika saker.
”Det är missvisande att dra slutsatsen att Europa har en klart lägre levnadsstandard än amerikaner när de till syvende och sist bara har gjort andra val”, konstaterade Paul Krugman, en av världens mest framträdande ekonomiska debattörer, nyligen i New York Times.
Detsamma gäller fotbollen.
***
En av kvällarna i Plano åker vi till Legacy West, ett nybyggt område som nästan alla tipsar om.
Det är där det händer.
Stadens stora byggprojekt stod klart 2017 och kostade många miljarder att bygga. Målet var att skapa ett tätt kvarter, med uteserveringar och bostäder ovanpå butiker, för fotgängare. Borgmästaren beskrev blandningen som ”en radikal idé”.
När vi promenerar förbi Shake Shack, Adidas och Teslas butiker är det svårt att inte känna sig förbryllad.
Vad vet jag, det kanske stämmer att många européer kände avund när de såg amerikanska förorter under VM.
Det USA jag känner rymmer platser, fenomen och miljöer som är fantastiska, men det har aldrig slagit mig att det är idéer som Plano eller halvtidsunderhållning jag borde drömma om.
VM blev, som väntat, en frontalkrock mellan olika kulturer på bästa sändningstid.
För europeisk fotboll är det viktigt att inte missförstå kontrasterna.
När vätskepauser och arenor i parkeringshav ställs mot spårvagnar och ståplats är det inte nödvändigtvis en bättre sport som överglänser en sämre, framtiden som ersätter det förflutna.
All fotboll står snarare inför ett val.
Den här vågen kommer nu, en gång för alla. Vad Fifa gör är en sak. Uefa har en egen uppgift framför sig. Med amerikanska klubbägare över hela kontinenten kommer Europa hamna under press. Halvlekarna, halvtiden, biljettpriserna. Allt kommer angripas.
Det går att välja en fotboll centrerad runt sitt eget värde, snarare än pris.
Vi vet hur den ser ut, vi såg inte skymten av den i USA, och kanske var det fler än jag som inte kände avund inför alternativet som presenterades.