Det finns ett påstående som brukar göras av människor i min generation: att barnkulturen var knallröd när vi växte upp.
Det är möjligt att de som är ett par år äldre har helt andra erfarenheter än jag av att se barnprogramledare vifta med hammaren och skäran eller Maos lilla röda, själv är jag född 1977.
Men bortsett från randfenomen som bilderboken ”Sprätten satt på toaletten”, LP-utgåvan av ”Kåldolmar och kalsipper” och en och annan eldsjäl på TV2 minns jag mina barnaårs kulturutbud som en rätt apolitisk historia.
Kanske var jag bara en korkad småborgare i kortbyxor och sockiplast, blind inför det strukturella förtrycket – på seriefronten var det mest ”Scooby Doo”, ”Finn och Fiffi” och ”Smurfarna”.
Men det fanns alltså en annan sida också. För när jag nu läser pedagogikprofessorn Robert Amans ”Kamrat Bamse – Revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier” är det med en retroaktiv häpnad. Och som bara delvis kan förklaras med att jag inte återbesökt de titlar han tar en närmare titt på under sisådär fyrtio år.
På så sätt blir läsningen av ”Kamrat Bamse” en omprövning av själva minnesbanken
”Mystiska 2:an” och ”Tumac” minns jag till exempel – i den mån jag ens gör det – som rätt träiga äventyrsserier, riktade till den sorts pojkar som kastade sig över ”Buster”, ”Tarzan” och ”Fantomen”. (Jag var inte en av dem.) Och jag erkänner, ”Johan Vilde” gick mig i princip spårlöst förbi.
På så sätt blir läsningen av ”Kamrat Bamse” en omprövning av själva minnesbanken – här dubbelexponeras serierutorna oavlåtligt mot tidsandan. Det är som allra bäst när den visar hur den svenska småpräktigheten kommer till uttryck genom sin folkhemska masskultur.
Som ”Johan Vilde”, till exempel, som undervisar läsaren om den blågula kolonialhistorien. Den småsyrliga beskrivningen av hjälten Tumac. (”Beväpnad med en klassanalys som hämtad från ett högre seminarium vid något av Europas mer prestigefyllda lärosäten”.)
Eller ”Mystiska 2:an” där Stefan och Sacho, två pojkar på gränsen mellan barn och vuxen, jagar fascistiska agenter i Stockholm och levererar gravallvarliga och klarsynta samhällsanalyser som får kommentera skeendet.
Och så Bamse, såklart. Den vänlige sossebjörnen som inte bara gör motstånd mot den slemme kapitalisten Krösus Sork, utan också engagerar sig i sydostasiatiska länders frihetskamp.
Scooby Doo, var är du? ropar den inre småborgaren i sockiplast
”Kamrat Bamse” kommer kanske inte med någonting nytt i teckningen av det svenska 70-talets barnkultur. Vi har hört det förr: en era där man hyser en rörande tilltro till att kunskap är makt. Får bara knattarna höra om offren för systemet och det koloniala förtrycket kommer de en dag att revoltera mot det!
Det intressanta är snarare den seriehistoriska detaljrikedomen som visar hur mässandet gärna punkterar sina egna föresatser genom ideologisk omdömeslöshet och spektakulära dikeskörningar. Tidningen Seriemagasinet lockar till exempel 1975 med en resa till diktaturens Kuba i samarbete med arbetarrörelsens resebyrå: ”Olof Palme har träffat Fidel Castro. NU HAR DU CHANSEN!”
Äventyren i ”Mystiska 2:an” får i sin tur ett abrupt slut i och med att den minderårige Sacho inleder en olustig kärleksrelation med en vuxen man – och Bonniers drar ur proppen för seriesatsningen.
Kvarstår så Bamse. Inte ens den honungsstinne krabaten i blå toppluva är felfri. I en ökänd lektion av ”Bamses skola” från 1983 lyfts Mao Zedong som en gemytlig symbol för hopp och jämlikhet: ”Efter 1949 har man delat på maten mer rättvist och ingen svälter. Det är en av 1900-talets viktigaste händelser – var fjärde människa på jorden är ju kines.”
Under denna ”viktiga händelse”, det vill säga det stora språnget, miste mellan 18 och 32,5 miljoner livet. Robert Aman noterar lakoniskt att Bamses skapare, Rune Andréasson, aldrig gjorde avbön från sin historieskrivning.
Scooby Doo, var är du? ropar den inre småborgaren i sockiplast.