Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SKOGSBRUK
Nästan 90 procent av riksdagens ledamöter har nyligen ställt sig bakom en ny skogsproposition. Det är ett ovanligt starkt uttryck för politisk samsyn och visar att ett aktivt brukat skogslandskap är en strategisk tillgång för Sverige. Det är en förutsättning för grön omställning, industrins konkurrenskraft, vår beredskap och jobb i hela landet. Genom att förädla våra skogliga råvaror bygger vi inhemska värdekedjor som stärker samhällsekonomin och vår motståndskraft.
Min förhoppning är därför att de stora statsbärande partierna kan samlas kring en mer offensiv skogspolitisk agenda under nästa mandatperiod.
Socialdemokraterna har tyvärr historiskt varit benägna att offra landsbygden och basnäringarna i samverkan med det tillväxt- och industrifientliga MP. Det har över tid förskjutit balansen mellan produktionsmål och miljömål, vilket försvagat skogsägarnas frihet under ansvar, äganderätten och möjligheten att bruka den egna skogen. Det märks bland annat genom fler överklagade avverkningar och långdragna processer mellan myndigheter och domstolar.
Dagens Tidöregering har lyckats bättre. I den skogsutredning som Göran Örlander ledde togs ett seriöst grepp för att återställa balansen mellan produktion och miljö, förenkla processerna och skapa bättre förutsättningar för tillväxt, jobb och produktion av förnybara råvaror.
Konsekvensanalysen pekar på att ett genomförande skulle kunna skapa uppemot 45 000 nya jobb, kraftigt öka den skogliga tillväxten och generera samhällsekonomiska värden på närmare 1 000 miljarder kronor under de kommande hundra åren.
Trots detta är den proposition som nyligen röstades igenom i riksdagen – med stöd av nästan 90 procent av ledamöterna – bara delar av den ursprungliga skogsutredningen. Det finns därför goda skäl att fortsätta stärka svensk skoglig konkurrenskraft under nästa mandatperiod.
För att lyckas krävs att de stora statsbärande partierna inser att aktivt brukade skogar är en av Sveriges viktigaste strategiska resurser. Råvaruflödena är avgörande för att fasa ut fossil användning och genom restprodukter från avverkningar, sågverk och massabruk skapa inhemska värdekedjor för avancerade drivmedel.
Detta är en nyckelfaktor för att ställa om flyget och minska Sveriges beroende av importerad olja. Situationen i Hormuzsundet och Rysslands angrepp på Ukraina visar tydligt att handelsflöden används som geopolitiska vapen och att störningar snabbt får konsekvenser långt utanför konfliktområdena.
Jag kandiderar inte i valet och lämnar riksdagen efter valdagen. Jag argumenterar därför inte för någon särskild regeringskonstellation. Däremot meddelade försvarsberedningen nyligen att skogsbruket och dess värdekedjor bör inkluderas i det svenska beredskapssystemet. Det borde innebära att det, oavsett valutgång, vore olämpligt att göra partipolitiska eftergifter på detta område i kommande regeringsförhandlingar. Tvärtom vore det värdefullt om den stora majoritet som stod bakom skogspropositionen kunde enas om en gemensam riktning för att stärka råvaruflödena, öka tillväxten i de aktivt brukade skogarna och minska byråkratin.
Om den breda samsynen ska bli mer än en delvis genomförd utredning behöver den också omsättas i konkreta reformer. Nästa mandatperiod bör därför ta avstamp i ett antal åtgärder som stärker konkurrenskraften, beredskapen och den långsiktiga tillgången på förnybara skogliga råvaror. Jag vill särskilt lyfta fem reformer.
1. Genomför hela skogsutredningen. Utredningen bör genomföras i sin helhet för att inte urholkas i den politiska processen. Delvisa reformer riskerar att skapa obalanser mellan produktion, miljöhänsyn och tillståndsprocesser. En fullständig implementering skulle ge tydlighet för skogsägare, myndigheter och industri samtidigt som långsiktiga investeringsvillkor förbättras.
2. Sälj Sveaskog. Staten bör inte vara en dominerande aktör på virkesmarknaden när det riskerar att skapa snedvridna konkurrensvillkor och påverka råvarutillgången i enskilda regioner. Sveaskogs roll som både markägare och marknadsaktör innebär en strukturell konflikt. Ett mer privat ägande skulle stärka konkurrensen, öka transparensen och minska beroendet av ett statligt bolags beslut.
3. Reformera naturvården. Biologisk mångfald ska vara en självklar del av svensk skogspolitik, men dagens system med omfattande formella avsättningar och stoppbeslut har lett till ökade konflikter och begränsad möjlighet att följa upp den faktiska miljöeffekten. Det saknas ofta systematik för att mäta utgångsläget och därmed effekten av åtgärderna. En mer ändamålsenlig modell vore att i större utsträckning arbeta med incitament för aktiv naturvård i brukade skogar, där hänsynsåtgärder, naturvårdsbränningar, veteranisering och återvätning genomförs i samverkan med skogsägare och med tydlig uppföljning.
4. Ställ om flyg och tung trafik. Sverige har särskilt goda förutsättningar att bygga inhemska värdekedjor baserade på restprodukter från skogsindustrin. Genom att använda biprodukter från avverkning, sågverk och massabruk kan vi utveckla konkurrenskraftiga biodrivmedel och avancerade bränslen för flyg och tung transport. Det stärker klimatnyttan och energisäkerheten samtidigt som beroendet av importerade fossila bränslen minskar.
5. Öka tillväxten med förädling. Förädlat plantmaterial har potential att öka skogens tillväxttakt och därmed kolinbindningen jämfört med naturlig föryngring. En mer aktiv förädlings- och planteringspolitik kan bidra både till klimatnytta och framtida råvarutillgång. Samtidigt förbättras möjligheterna att anpassa skogsbruket till ett förändrat klimat, där produktiva och robusta skogar blir en allt viktigare strategisk resurs.
Den här mandatperioden har inneburit ett försiktigt steg framåt. Min förhoppning är nu att de stora statsbärande partierna tar ansvar och gemensamt lägger fast en långsiktig riktning för svensk skogspolitik – en riktning som tar tillvara svenska intressen snarare än att formas av de mest högljudda avvikarna utanför den breda majoritet som stod bakom skogspropositionen.
Helena Lindahl
landsbygdspolitisk talesperson, Centerpartiet