Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För de allra flesta kommer de ut fel och stökar till det. Men aldrig för Karin Thunberg. Hon var bästa vän med orden. Fann alltid de rätta, de som tröstade, de som gestaltade. Plockade ihop små obetydliga ord och plötsligt beskrev de en människa och hela dess varande. Ibland blev orden till böcker, andra gånger till hyllade teaterpjäser. Men oftast blev de till texter i just den här tidningen. Karin Thunberg var Svenska Dagbladet trogen i decennier, långt efter pensionen.
Och läsarna har älskat hennes texter. Hon var en stilist av rang, men det var ändå hennes förmåga att hitta det allmänmänskliga som var det verkligt unika, som om allt handlade om dig eller mig. Oavsett om det var en artikel om kungen, en mördare eller Kikki Danielsson. Det fanns en särskild prosa som vi kallade ”Thunbergska”: exakt, berörande, aldrig kletig, men ofta underfundig. Hon väjde aldrig det svåra och med Karins penna blev även det minsta lilla av största vikt.
Som den gången när Karin fick span på något som ingen annan brydde sig om. Borttappade vantar. Hon skrev en artikel om ett klädstreck för förlupna handbeklädnader i Botaniska trädgården i Lund. Och vips, drösade det in ensamma vantar, bortglömda singelhandskar och kärlekstörstande brev om längtan att finna sin andra hälft, till redaktionen. Hon förundrades över gensvaret och skänkte sedan allt till Stockholms stadsmuseum.
Vi skrattade åt alltsammans.
Vi skrattade alltid tillsammans.
Men aldrig bort något.
Hon satte upp de rosa glasögonen i håret och tog mina händer i sina och viskade: ”Jag älskar allt det här, alla människor jag har mött, alla kolumner jag skrivit.”
Då var hon redan märkt av sjukdomen. Hon visste att den var oundviklig och att den skulle sätta punkt. Hennes sista. Men inte att det skulle gå så fort.
Hon var rädd när vi sågs.
Vi grät tillsammans,
Men hon skrev en text.
En fantastisk sådan om Mikael Wiehes kamp mot Alzheimers sjukdom. Hon hade tillsammans med fotograf Staffan Löwstedt följt honom under en längre tid. Wiehe äntrade scenen trots sin sjukdom. Karin Thunberg, som alltid knivskarp i tanken, lämnade aldrig den publika scenen.
Istället skrev hon till mig: ”Jag har aldrig missat en deadline. Skrivit från sjuksängen förut.”
Och hon levde stort och intensivt, alltid med en ny text, bok eller pjäs i tanken. Hon hade en outsinlig kärlek till sitt arbete – och till sin familj. De gav henne lika delar energi och hon lyckades alltid värna båda. Den sista tiden var familjen tillsammans i lägenheten på Södermalm i Stockholm.
För mig att skriva de här raderna om självaste Karin Thunberg är förstås ett omöjligt uppdrag. Men hon ville det, efter att vi varit kollegor och vänner i ett kvartssekel. Länge hoppades vi, ville tro att hon skulle få användning av sina röda skor ännu en sommar. Att den sista dansen inte var nu. Inte ännu. Vi skulle hinna ses många gånger till, tala om allt.
Sista gången vi sågs, satt hon uppkrupen i sitt favorithörn i soffan. Utanför stod sommaren på för fullt. Golvet var fullt av leksaker. Ett barnbarns blick som anade, ett småsyskon fullt upptaget med en motorcykel av plast.
Hon ville vara farmor fullt ut, full av lek. På golvet med de små. Men något kom emellan.
Hennes egna ord sammanfattar väl den tidsrymd vi kallar livet.
Det stora, men inte oändliga.
”Två udda stolar borde jag kanske ta vara på också. Och stolen som yngsta barnbarnet snart har vuxit ur. När han når upp till havregrynsgröten från en vanlig stol. Hur kunde det gå så fort?”
Karin Thunberg har lämnat oss, men hennes ord lever vidare.
Nu ser jag Karins höjda förmanande finger för mitt inre och hör hennes röst: ”Inget tjafs, inga tårar, skriv inte om priser eller framgång. Skriv istället om alla gånger vi skrattat tillsammans.”
Tack för allt, Karin.
Jag tänker på dig och ler.