Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Jag har ord för satans mycket, men det här finns inga ord för.”
När vi talades vid i början av sommaren hade Karin Thunberg precis fått beskedet att cancern kommit tillbaka, och att läget var mycket allvarligt. Det är så obegripligt, sa hon: ”det går inte att ta in annat än glimtvis, och då bara rasar man ner”. Rösten stockade sig: tanken att inte få se barnbarnen växa upp.
Hon hade nyss gjort en stor intervju med kung Carl Gustaf inför hans 80-årsdag, och det talades om att de skulle göra en ny intervju, inför 90-årsdagen.
Hon hade också precis färdigställt en intervju med Mikael Wiehe, som fått alzheimerdiagnos. ”Jag ville träffa honom innan han gled in i dimmorna – men så blev det jag som ska försvinna.”
Karin blev 76 år.
In i det sista skrev hon, reflekterade, skämtade och planerade nya texter. Ett liv ”fyllt av lusten till orden”, som hon uttryckte det.
Jag tror att få läsare av Svenska Dagbladet har missat den: Karins lust till orden, och till skrivandet. Alla kolumner hon skrivit, alla intervjuer hon gjort, under nära ett halvsekel. Hon var, som SvD-kollegan Erica Treijs beskriver det, bästa vän med orden. Hon fann alltid de rätta.
En ”personporträttens mästare”, som med ”närmast magisk hantverksskicklighet avtäcker det djupt mänskliga”, som det hette när hon 2016 tilldelades Lukas Bonniers stora journalistpris för sin livsgärning.
Karin Thunberg åstadkom ett journalistiskt värv utöver det vanliga.
Det är talande att det rentav blev en pjäs av det. ”Skvallerdrottningen”, som hade premiär på Stockholms stadsteater i fjol, var skriven av Karin själv och byggde på citat och minnen från de människor hon intervjuat under åren: Alice Timander, P O Enquist, Lena Nyman, Ingvar Hirdwall…
Det är också talande, för Karin Thunbergs förmåga som manusförfattare, att det var mycket svårt att få biljetter till pjäsen. Jag fick se den i januari i år, och slogs av hur skickligt och porträttlikt Iwa Bohman spelade pjäsens Karin. Hur hon fångade en unik kombination av värme och distans, självkritik och värdighet.
Själv hade jag äran att bli intervjuad av Karin inför att jag skulle börja som kulturchef på SvD år 2015. Jag minns att jag var nervös, men Karin visste hur man skapar lugn och förtrolighet. Hon var verkligen en otrolig intervjuare, genuint intresserad och nyfiken, uppmuntrande – och uppfordrande. Hon ställde frågor som både utmanade och överraskade.
Hon berättade, när vi pratade nu i början av sommaren, om en föreläsning hon höll en gång för chefer inom näringslivet. Att hon sa åt dem att blunda, och att tänka på att en dag kommer det viktigaste vara att ha någon att hålla i handen. Att ha någon som står en nära. “De blev lite tagna”, konstaterade hon.
Men, la hon till sen: livet handlar ju inte bara om att ha någon att hålla i handen. Och hon berättade om sin tacksamhet för det liv hon själv fått, med närhet och arbete. Hon sa att hon hade fått göra allt det hon velat – även om hon gärna hade besökt Rom några gånger till…
Hon levde enligt devisen att man måste passa på, att man måste fånga livets alla ögonblick.
Jag känner också stor tacksamhet – för allt som Karin har bidragit med, som skribent, SvD-medarbetare och människa.
Men att hon inte längre finns? Nej Karin, det finns inte ord för det.