”Visar att journalistiken är nödvändig – men är också en förödande kritik”
Statens ursäkt till Thomas Allgén och Teet Härm visar att journalistiken är nödvändig i samhället. Men berättelsen är också en förödande kritik av den tidigare journalistiken om styckmordet.
Per Andersson
Att svenska staten erkänner ett rättsövergrepp och ber de drabbade om ursäkt är en stor sak för samhället. En seger för anständighet och människovärde – lika mycket som de senaste 38 årens behandling av Thomas Allgén och Teet Härm varit ett nederlag för samma värden i rättsstaten Sverige.
Det är också en stor sak för journalistiken. För detta – erkännandet, ursäkten – hade ju inte hänt utan reportageserien ”Det svenska styckmordet” som journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallbom inledde i november 2024. Utan den journalistiken hade de ansvariga fortsatt tiga och de drabbade fått fortsätta lida.
Så om någon undrar vad journalistik är och vad den är bra för, då kan man peka på statens erkännande och ursäkt till Härm och Allgén och säga: Vi behöver en kraft i samhället som kan göra något som detta. Och med alla sina tillkortakommanden är journalistiken den institution som kan göra det.
Men innan vi nu utbringar en skål för journalistkåren, ska vi också besinna att ”Det svenska styckmordet” samtidigt är ett förödande underkännande av den svenska journalistiken, nästan lika mycket som en kritik av rättsväsendet.
Ett underkännande av den samtida journalistiken som istället för att ifrågasätta ägnade sig åt spekulativa utsvävningar om de åtalades påstådda ondska. Det skrevs groteska saker i rapporteringen kring rättegången på 80-talet, framlyfta redan av Per Lindeberg 1999 i boken ”Döden är en man”. Och att tingsrättens famösa och icke överprövningsbara formulering om styckningen inte omedelbart blev föremål för hårdare journalistisk prövning ter sig i efterhand obegripligt.
Ett underkännande också av den efterföljande journalistiken som duckade ansvaret lika effektivt som någon statsmakt – vilket ju är den stora, och hemska, sidohandlingen i Josefssons och Hallboms reportageserie. Inte minst berättelsen om hur SVT 2005 begravde Kristian Petris och Claes JB Löfgrens kritiska dramadokumentär ”Berättelsen om en rättsskandal” – en egen produktion – är blodisande. När både makten och medierna vill lägga locket på, då är de grundlöst skyldigförklarade chanslösa. Och mediemakten har möjligen ännu svårare att erkänna fel än vad statsmakten har.
Så den uppfordrande lärdomen för alla journalister – och väl för oss alla och envar i egenskap av medborgare – är:
Flyt aldrig med strömmen. I synnerhet inte när den är stark.
Det här är en analys
Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §4 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.