KLÅGERUP-JÖNKÖPING. Sju fastigheter löstes in på grund av cancerogena gifter i marken.
Men två familjer blev kvar.
– Det enda vi vill är att komma härifrån, säger Oscar Swahn, 42.
Han serverar vatten på den inglasade verandan. Det är för varmt för att sitta på altanen.
För den oinvigde ser vattnet i glaset ut som vanligt: färglöst. Det luktar inget speciellt – men smakar metallaktigt.
En liten klunk räcker.
– Nu är det ju förorenat vatten, så att ni vet.
En konstpaus.
– Men vi dricker av det… Jag brukar skoja med folk, det hjälper mig lite, säger Oscar och ler snett.
En som däremot har vägrat att dricka av vattnet är Mona Forsberg (S), i dag kommunstyrelsens ordförande. Hon erbjöds ett glas från Mariebo via P4 Jönköping, men nobbade.
– Om det är så att inte ens de boende dricker det så skulle inte jag heller dricka det, utan då skulle man se till att det renas, sa hon i direktsändningen 2020.
Oscar och hans familj flyttade in i villaområdet Mariebo i Jönköping i november 2013.
Två månader tidigare hade tre av deras grannar fått reda på att marken var svårt kontaminerad av läckande kemikalier från den nedlagda kemtvätten Färgaren.
En av dem ifrågasatte att inte fler grannar fick veta, men fick till svar att det inte behövdes.
Först i maj två år senare, 2015, fick Oscars familj beskedet – av sin närmaste granne.
– Och sen när de väl provtar i våra brunnar 2021 – då hittar de en förorening. Och det är så pass mycket att det blir inskrivet i EBH-registret.
– Man har inte provtagit supermycket dricksvatten här. Bara fem–sex gånger på tolv år. Kanske sju. Det kan gå många år emellan.
Han säger att han läst sig till och förstått att värdena på föroreningarna kan skilja sig mycket åt från dag till dag. Han vände sig till SGU för att få ett tillförlitligt resultat.
– Jag sa: ”Borde vi inte prova varje dag eller en gång i veckan i ett helt år?”. SGU svarade att det vore det bästa, men att det inte finns pengar till det.
Jonathan Ohlin, 37, köpte sitt hus 2012 och började renovera inomhus. Våren 2015 var det dags för familjen att ta tag i trädgården. De hyrde in arbetskraft för att dränera runt huset.
– En lördag i maj började vi jobba och jag körde bort en massa ton jord. Vi skulle fortsätta på måndagskvällen, men då kom de från länsstyrelsen och viftade och sa ”stopp, stopp”, säger han.
I brevlådan låg ett brev från länsstyrelsen som familjen ännu inte upptäckt. I brevet stod att markförhållandena skulle undersökas för att se vilka föroreningar som fanns på fastigheten.
Den inhyrda grävaren stod och tickade pengar. Till slut fick Jonathan gräva vidare – med försiktighet.
– Vi fick inte föra bort mer massor och vi fick bekosta själva med provtagning. Jag tror det kostade 10 000 kronor, säger han.
De första åren var värdena inte anmärkningsvärda, enligt Oscar Swahn.
Men i oktober för fem år sedan drabbades familjen av en vattenläcka. Ledningar och rör behövde bytas ut.
– Då visade sig värdena vara väldigt mycket högre än vad det hade varit innan, säger Oscar.
Som mest uppmättes värdena i brunnen under Oscars hus till 460 mikrogram PCE per liter grundvatten. Två av mätpunkterna med högst värden ligger ett fåtal meter från familjens inkommande dricksvattenledning.
De nationella gränsvärdet är 450 mikrogram/liter.
Även värdet för klorerat lösningsmedel, CAH, var högt: 807.
– En konsult sa tidigare: ”Börjar värdena trilla upp till 1000, då får vi omvärdera”, säger Oscar.
Men vid varje mätning blev siffrorna allt mer oroväckande. Som mest låg CAH på 1 353 vid den andra mätpunkten.
De sex husen som stod på de sju fastigheterna intill familjerna Ohlins och Swahns är rivna sedan ett par år. Husägarna blev utköpta av kommunen.
Jonathans och Oscars familjer blev inte utköpta. Däremot flyttades även de.
För drygt tre år fick de båda barnfamiljerna ersättningsbostäder av kommunen. Där skulle de bo medan området sanerades.
– Politikernas väldigt tydliga budskap var: ”Ni kan inte bo här. Ni har små barn och allt som ska hända här… det är helt rimligt att vi flyttar er. Vi har också flyttat en annan barnfamilj”. De var väldigt på det, säger Oscar.
Men i höstas kom plötsligt beskedet:
De två barnfamiljerna skulle flytta tillbaka i – utan att varken sanering eller vattenledningsbyte hade kommit igång.
Nu ska de bo mitt i saneringsarbetet. Tvärtemot den tidigare överenskommelsen med myndigheterna.
Tanken är att marken ska saneras genom ”termisk behandling in situ” – marken värms då upp till etthundra grader för att förånga föroreningarna.
Men familjerna är rädda att behandlingen ska göra att föroreningarna ska sprida sig till deras fastigheter via sprickberget som finns under jorden.
– Det har de varit öppna med: så fort man värmer upp berget här kommer föroreningarna att tryckas åt vårt håll. De säger att föroreningarna ska försvinna – men de lämnar inga garantier, säger Oscar.
– Det är ju märkligt. I grannens borrhål här borta har man ju hittat kemikalier precis på hörnet av huset, vid stupröret, och så lite häråt. Det har ju inte hoppat över vårt hus dit, säger Jonathan.
Naturvårdsverket har hittills beviljat cirka 80,8 miljoner kronor för saneringen.
– Myndigheterna har väl egentligen aldrig hävdat att det är ohälsosamt att bo här. Men vi har en rinnande kran i tvättstugan konstant, för blir vattnet stillastående för länge blir det kontaminerat. Det har man mätt upp, säger Jonathan.
Även i Oscars hus står en kran och rinner, dygnet runt, året runt.
– Innan jag häller upp vatten till kaffe på morgonen så spolar jag vattnet i två–tre minuter, säger han.
– Jag undrar vad det här har kostat kommunen. Med all administration, med ersättningsbostäder, rättegångsprocessen och det rinnande vattnet.
Men det handlar inte enbart om rädslan för cancersjukdomar. Oscar anser att myndigheterna inte tagit hänsyn till barnkonventionen.
– Våra fem barn som bor i de här två fastigheterna är 100 procent oskyldiga. Och man tar inte hänsyn till det. Det känns väldigt jobbigt att statliga myndigheter och en kommun totalt skiter i FN:s barnkonvention som gäller som svensk lag.
– Jag har försökt lyfta det. Vad i det här utgår från barnens bästa? Aldrig har någon frågat om hur våra barn mår. Här handlar det ju om människor som hamnar i kläm.
Inte heller har man tagit hänsyn till familjernas psykiska hälsa. Miljöbalken är tydlig med att människors miljö och hälsa är även psykisk, betonar Oscar.
– Klart man inte mår bra i det här. Och hur länge ska man orka? Det är ju en himla tur att vi har barnen, de är glädjen.
Oscar är besviken, framför allt på kommunen, som han säger gör skillnad på stadens invånare.
– Man särskiljer oss på ett sätt som känns orimligt. Jag förstår att det är en komplicerad fråga, men att man behandlar barnfamiljer så olika som har väldigt lika situationer blir både en juridisk och en känslomässig krock. Jag och min familj tycks inte vara värd samma behandling som mina grannar fick.
Advokat Madeleine Lilliehöök har företrätt de båda barnfamiljerna sedan 2021.
– Kommunen och Länsstyrelsen har känt till föreningarna sedan 2004. I samma stund som familjerna flyttade in förlorade deras hus i värde. Det går inte att sälja förorenade fastigheter, säger hon.
En eventuell köpare blir skyldig att sanera hela fastigheten. Och det handlar om flera tiotals miljoner kronor.
– Det här är lite Davids kamp mot Goliat.
Madeleine Lilliehöök säger att även SGU har medgett att det kommer att bli en spridning av föroreningarna när man värmer upp berget.
– Att de inte sprider sig till de här fastigheterna nedströms kan SGU inte garantera. Det här är så upprörande. Jag kan inte förstå hur man kan hantera barnfamiljer på det här viset. Åren går och de bara sitter fast i detta.
– Det enda de vill är att kommunen och länsstyrelsen gör en ansökan till Naturvårdsverket för att få ta i anspråk medel i en fond som finns där. För kommunen kommer det innebära kostnad på kanske 3,8 miljoner att lösa in båda husen. Det är det enda humana och rimliga i den här situationen.
Oscar Swahn har försökt få till ett nytt möte med kommunen, men fått nej i ett mejl.
Kommunstyrelsens ordförande Mona Forsberg (S) skriver där att anledningen till att saneringsarbetet blivit uppskjutet är för att barnfamiljerna lagenligt överklagat fattade beslut.
Men enligt ett besked från kommunen skulle allt saneringsarbete vara klart 2021.
Under de tre år som barnfamiljerna bodde i ersättningsbostäder för att ledningar och rör skulle bytas och marken saneras gjordes varken det ena eller det andra.
Aftonbladet får kontakt med Mona Forsberg som först vill svara skriftligt på frågorna, men sedan ringer upp efter löfte om en snabb intervju.
Familjerna Ohlin och Swahn flyttade ut från sina hus under tre år, under tiden skulle området saneras. Sen skulle de plötsligt flytta tillbaka utan att området sanerats. Hur kommer det sig?
– Alltså de frågorna får du ta vidare med SGU, för det är de som nu är huvudman i det. Vi följer projektet, men det är SGU som äger själva processgången och frågan.
Men det är Jönköpings kommun som är uppdragsgivare, ni måste vara insatta i problematiken?
– Ja, men jag är inte insatt i detaljerna i de här ärendena. Det ligger på tjänstemannanivå, men det är SGU som äger själva projektet.
De utför saneringen, men ni är ansvariga för invånarna i Jönköpings kommun, eller hur? Nu tycks det vara så att de här familjerna tvingas bo kvar under saneringen, som verkar vara planerad till 2027.
– Jag är inte i nuläget insatt i vilka tider de har fått. Det som är angeläget för oss är att det ska komma igång så snart som möjligt. Men återigen, det är SGU som är huvudmannen för det. Även om vi är uppdragsgivare så är de huvudmannen. Och då är det också de som äger själva processen.
Men ska familjerna bo kvar under saneringen är min fråga. Det är väl inte SGU:s fråga?
– Nej, men deras bedömning, det vi har fått från både SGU och Länsstyrelsen tidigare är att familjerna kan bo där.
Men varför flyttades de bort i tre år? Då ansågs det inte vara hälsosamt att bo kvar – plötsligt är det det?
– Ja, men de gör ju mätningar. Jag kan inte gå in på de frågorna nu.
Du blev erbjuden att dricka vatten…
– Nej, men nu tackar jag nej för den här intervjun, så nu får det faktiskt räcka, säger Mona Forsberg och lägger på luren.
Jonathan plockar upp en trampbil och ett fotbollsmål från altanen och städar undan.
– Vi gillar området, men då ska det vara sanerat och färdigt. Då ska vi kunna få ett papper på att det är giftfritt. Vi ska inte känna någon osäkerhet. Barnen har inte någon aning, de springer runt här barfota – men vet inte att de springer fem meter från cancerframkallande ämnen, säger han.
Oscar säger uppgivet:
– Just vetskapen att vi inte vet någonting, om det här tar tio år, fem eller 20 år till. Just nu är det ju vad vi har att gå på. Vi vet ingenting. Vi är fast här.