Det fanns inte sängplatser åt alla tjänstemän som deltog under regeringsförhandlingarna på Tidö slott hösten 2022. På ett motorvägshotell i närheten tar Sverigedemokraternas Gustav Gellerbrant med sig en flaska gin till moderaten Per Claréus rum. De känner varandra från förr, innan Gellerbrant bytte parti från M till SD.
Tiden håller på att rinna ut, förhandlingarna om migrationspolitiken har låst sig och nu behöver de komma framåt. Claréus stöper om i det som i grunden är ett program proppat med SD-politik. ”Asocialitet” får heta ”vandel” istället, rödmarkerade punkter blir gröna – en efter en.
Strax före tre samma natt skickar Gellerbrant ett sms till sin partiledare Jimmie Åkesson: ”Jag tror att migrationen ser ut att kunna bli löst.”
Så beskrev Svenska Dagbladets reportrar Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson händelseförloppet då Tidöpartierna kom överens om migrationspolitiken efter valet 2022:
”Det de skriver den här natten blir ändå en migrationspolitik som är bland de stramaste i Europa. Det är sverigedemokratisk politik filtrerat genom ett moderat språkbruk.”
Åkesson fick politiken, Ulf Kristersson (M) fick statsministerposten men ser inte ut att behålla den efter valet i höst – frågan är om det då är dags också för ett partiledarbyte?
Det tror i varje fall Christian Sonesson, moderat och kommunstyrelsens ordförande i Staffanstorp, som sedan länge är ute ur partiets frysbox som han hamnade i efter att ha börjat samarbeta med SD i kommunen redan 2018:
”Om vi tappar både väljare och regeringsmakten så är det inte någon hjärnkirurgi att tänka att det blir en ny uppsättning i ledningen”, säger han i en intervju med Dagens Nyheter (16/7).
Så hur låter Sonessons analys av varför M går dåligt i opinionen?
Ingen vet vad det beror på, menar han:
”Jag tycker ändå att vi har tagit itu med många av de här djupa samhällsproblemen som fanns och som naturligtvis fortfarande finns kvar … Varför får vi inte cred för det vi har gjort?”
Pröva en tanke: Kan det bero på att väljarna inte gillar det ni har gjort?
Inte minst förslaget om trettonåringar i fängelse och de orättvisa tonårsutvisningarna har väckt stort missnöje, rentav bestörtning, hos väljarna och fått namnkunniga moderater som Mats Svegfors att offentligt byta fot, eller ”göra slut med högern” som författaren och tidigare moderaten Ann Heberlein uttryckte det på Instagram i våras.
Sonesson vill istället att partiet ska fortsätta på inslagen väg, och ”vaska” Liberalerna – ”adressera elefanten i rummet”, som han beskrev det på Facebook.
Fast den riktiga elefanten är ju SD, som under förhandlingarna på Tidö slott fick det mesta av betydelse för partiet nedpräntat i Tidöavtalet. Borgerlig politik? Not so much.
SD är det parti som i särklass flest väljare uppger att de tycker sämst om. Att opinionsläget för Moderaterna sviktar när Kristersson redan på förhand lovat bort ministerposter i en eventuell ny Tidöregering och ansvar för migrationsfrågan är således inget konstigt.
Beror det på SD:s nazistiska historia? Delvis, säkert.
Men framför allt på att väljarna nu har fått facit för vad det politiska utfallet blir när Åkesson får bestämma – de gillar det helt enkelt inte.
Sonesson har alltså rätt i att det krävs förändring i M. Men även om han noterats för succéresultat i Staffanstorp, har samarbetet med SD bevisligen inte samma effekt på riksnivå. Där har Kristersson kört fast i ett sverigedemokratiskt moras. Mer av samma är inte rätt väg att gå.
Så finns ju också andra moderater i skånska kommuner att hämta inspiration från till höstens eftervalsanalys, som representerar något nytt. Toppnamnen Rasmus Törnblom i Lund och Robert Wenglén i Lomma, till exempel.
Wenglén har retat gallfeber på många i de egna leden med sin skeptiska hållning till vad han menar är friskolornas alltför fria tyglar. Törnblom skapade rubriker när han i höstas tackade ett syrligt nej till att träffa regeringens samordnare för att främja frivillig återvandring:
”Vi försöker lösa riktiga problem”, sade han då till Sydsvenskan.
Det kunde den moderata partiledningen också pröva efter valet i höst.