Magnus Orrebrant, ordförande för föreningen Vilda djurens skydd, förklarar att ”Vargen är inte ett hot mot framtidens landsbygd”. Kjell Bäcklund, generalsekreterare för Svenska rovdjursföreningen, påpekar att ”Starka känslor räcker inte som rovdjurspolitik” (Aktuella frågor 12/7). Båda försvarar vargens plats i den svenska naturen. Det är en viktig diskussion. Men det vi vill lyfta fram är något annat (Aktuella frågor 5/7).
Den debatt vi vill föra handlar om mer än vargen. Frågan är hur Sverige skapar långsiktiga förutsättningar för att det ska finnas betesdjur i hela landet?
Magnus Orrebrant argumenterar för en mer växtbaserad livsmedelsproduktion. Kjell Bäcklund förespråkar rovdjursavvisande stängsel, kameror, drönare och andra förebyggande åtgärder. Det är betydelsefulla perspektiv i en tid då Sverige vill stärka landets livsmedelsberedskap och öka den inhemska matproduktionen.
Betesdjur ger inte bara kött och mjölk. De håller landskapet öppet, skapar livsmiljöer för hundratals växt- och djurarter och gör det möjligt att använda mark som inte passar för att odla spannmål eller baljväxter. Sverige behöver både växtodling och animalieproduktion. För att ängar och hagmarker med höga naturvärden ska finnas kvar behövs betande djur.
Magnus Orrebrants beskrivning av biologisk mångfald är alltför snäv. Rovdjur är en del av naturen, men det är också öppna hagmarker och naturbetesmarker som under generationer formats av betande djur. Få miljöer är lika artrika som svenska naturbetesmarker. På en enda kvadratmeter kan det finnas upp till 40 växtarter, samtidigt som markerna är avgörande för många insekter, fåglar och svampar. Om antalet betesdjur minskar blir det svårt att hålla markerna öppna. Då riskerar många av de arter som är beroende av dem att minska.
Svensk livsmedelsproduktion bygger på tusentals familjeföretag. Många är små eller medelstora och verkar med begränsade ekonomiska marginaler. Samtidigt förväntas de leverera långt mer än mat. De ska hålla landskapet öppet, bevara biologisk mångfald, upprätthålla en hög djurvälfärd och bidra till Sveriges beredskap. Det är ett stort samhällsansvar att vara stolt över, men det förutsätter också rimliga villkor.
Vi håller med om att förebyggande åtgärder mot vargangrepp är viktiga.
Rovdjursavvisande stängsel, tillsyn och andra skydd används redan av många djurägare. Men de kostar pengar, fungerar inte överallt och förändrar villkoren för den som har betande djur. Varje nytt stängsel, varje extra tillsynsrunda och varje ny skyddsåtgärd innebär mer arbete och högre kostnader. Att människor, tamdjur och rovdjur ska leva sida vid sida kan inte bygga på att hela ansvaret, kostnaden och anpassningen läggs på lantbrukare och djurägare.
Vi ifrågasätter inte att Sverige ska ta ansvar för landets rovdjur. Men en långsiktigt hållbar rovdjurspolitik måste också fungera för dem som har betesdjur och producerar mat. Om lösningen innebär fler krav och högre kostnader för djurägare krävs också politiska lösningar för hur ansvaret ska fördelas.
SKRIBENTERNA
Mikaela Johnsson, LRF:s vice förbundsordförande
Viktoria Östlund, ordförande för LRF:s hästdelegation
Ulf Ekholm, förbundsstyrelseledamot i Svenska fåravelsförbundet
Axel Roos, ordförande för Sveriges jordägareförbund
Henrik Lander, ordförande för Sveriges nötköttsproducenter