Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Vi lever i en avförtrollad tid. Aldrig tidigare har människan kunnat förklara, behandla och kontrollera så mycket. Vi kan bota sjukdomar, dämpa smärta och förlänga livet. Men ändå bor ett lidande i sorgen, ensamheten och vissheten om att allt vi älskar en dag ska gå förlorat.
I framtidsdystopin ”Du sköna nya värld” från 1932 skildrade Aldous Huxley ett samhälle där sjukdom, tragedi och ofrivilliga separationer inte längre hade någon plats i tillvaron. Där människans högsta ideal var ett liv fritt från obehag.
Nästan ett sekel senare kan det tyckas som att Huxleys beskrivning av framtiden har hunnit ikapp oss, och blivit politik.
I veckan röstade Frankrikes nationalförsamling igenom ett lagförslag om dödshjälp. Presidenten Emmanuel Macron har under flera år verkat för lagen, som nu fått parlamentets godkännande. Det innebär att myndiga franska medborgare med en svår och obotlig sjukdom ska kunna ansöka om hjälp att avsluta sitt liv. Om lagen träder i kraft följer Frankrike efter Belgien, Nederländerna, Schweiz och Spanien.
Om man tittar på värderingsundersökningen World Values Survey kan man nästan vänta sig att Sverige borde gått före Frankrike i dödshjälpsfrågan.
Om man tittar på värderingsundersökningen World Values Survey kan man nästan vänta sig att Sverige borde gått före Frankrike i dödshjälpsfrågan. Vi är ett av världens mest individualistiska och frihetligt orienterade samhällen. Frankrike är också sekulärt och liberalt, men har ett katolskt arv och en starkare republikansk tradition av att låta staten spela en mer aktiv roll i svåra moraliska frågor.
Opinionsstödet för dödshjälp i Sverige är starkt: 79 procent av allmänheten anser att assisterat döende bör vara tillåtet. Bland läkare är siffran 64 procent. Ändå är det inget riksdagsparti som driver frågan. Debatten har länge präglats av uppfattningen att god vård i livets slutskede är samhällets bästa svar på svårt lidande – även kallat palliativ vård. Läkaren har på så vis fått bära ansvaret för lejonparten av människans lidande.
Samtidigt har den moderna medicinen ägnat förvånansvärt lite uppmärksamhet åt lidandets natur. Vad som gör ett lidande outhärdligt och om allt verkligen har gjorts för att lindra det. Dödshjälp och palliativ vård är två olika svar på det. Men på senare år har också ett tredje, mer oväntat alternativ tagit form: psykedelika.
Tanken att använda psykedeliska droger i livets slutskede är äldre än dagens vetenskap. Trots att Aldous Huxley beskrev en skrämmande framtid där staten disciplinerade medborgarna med droger, förespråkade han att substanser skulle prövas på patienter med obotlig cancer. Detta i hopp om att döendet skulle kunna bli mindre präglat av rädsla och kroppslig plåga och mer av försoning i andlig mening. När Huxley själv låg för döden i strupcancer 1963 bad han sin hustru att ge honom LSD.
I dag är psilocybin den mest studerade psykedelikan, det verksamma ämnet i så kallade ”magiska svampar”. Under de senaste åren har forskare vid några av världens ledande universitet återvänt till Huxleys tanke om att ett förändrat tillstånd av medvetandet kan lindra depression, dödsångest och existentiellt lidande hos patienter med obotlig sjukdom. Tidiga studier vid Johns Hopkins University gav stöd åt teorin.
I Sverige har forskare vid Karolinska Institutet visat att psilocybin i kombination med psykologiskt stöd kan lindra depression. Även om behandlingen inte är helt riskfri och slutsatserna ännu inte entydiga, finns goda skäl att fortsätta vara nyfiken och utforska möjligheterna. Tyskland har nyligen öppnat för användning i särskilda fall, efter att Schweiz, Kanada och Australien gått före.
Gustav Martling, legitimerad psykolog och ordförande för nätverket för psykedelisk vetenskap, beskriver att intag av psykedelika med terapi kan upplevas som ett möte med döden. Där jaget upplöses men världen består. Han menar att detta kan skapa en ökad acceptans och därmed förbättrat mående och funktion i livets slutskede. Det handlar inte om att fly från lidandet och döden, utan att kunna vara närvarande i den.
Om Martling och delar av forskningen har rätt, innebär det att den plåga som bidrar till att människor önskar assisterad dödshjälp är möjlig att behandla med psykedelika. Med det sagt, om palliativ vård fortsatt ska vara Sveriges strategi på svårt lidande i livets slut måste den också vara beredd att ompröva vilka behandlingar som ryms inom dess uppdrag – innan den irreversibla åtgärden dödshjälp ens övervägs.
Samma fråga rör ett bredare samtida lidande. Våra inre liv. Omkring en miljon svenskar som står på antidepressiva läkemedel vittnar om det, liksom den senaste tidens mediala debatt om ”existentiell hälsa”. Lidandet bär på en egen idéhistoria, och i takt med att modern medicin förlänger livet och allt fler lever med kronisk sjukdom skapas nya etiska utmaningar.
I Sverige har vi överlåtit moralen åt professionerna – och döden åt sjukvården
Frankrikes steg mot dödshjälp bör därför bli en anledning för Sverige att på allvar pröva frågan politiskt, och tala om det lidande som gör att den efterfrågas. Och inte minst de psykedeliska behandlingar som en dag kan göra en förtida död mindre lockande som enda utväg. Oavsett hur man ställer sig i sak finns det något att lära av den franska traditionen. Där har svåra moraliska frågor länge blivit föremål för offentlig politisk prövning. I Sverige har vi överlåtit moralen åt professionerna – och döden åt sjukvården
Livet kan förändras fort. Livet kan tas ifrån en på ett ögonblick. När tiden som vi har kvar på jorden är begränsad, blir livet också mer värdefullt än någonsin. Att förhålla sig till utplåningen och ensamheten är evigt i oss, men att få önskan om att få möta den sista tiden i frid och försonas med det liv man levt och alla dem man älskat.
Kanske är det också här sjukvårdens mest barmhärtiga uppgift finns. Att inte bara lindra, bota och trösta, utan också göra det möjligt att förlika sig med livet innan det tar slut. Ack, hur sällan talar vi om den stillhet som gör att en människa kan leva – och en dag dö – utan att vara i krig med sig själv.