I sin kommentering av Eurovision-finalen i Wien i maj blev Edward af Sillén plötsligt allvarlig: ”Ni där hemma har ju makten så använd den!” Genom detta uttalande försökte han engagera tittarna att förstå sina möjligheter i detta schlager-spektakel. Känslan att direkt kunna påverka ett avgörande är stark, även när det ”bara” gäller poplåtar med varierande kvalitet. Kanske kan det också upplevas som efterlängtat att ha makten över Tysklands oftast avgrundsdåliga musikbidrag.
Men jag frågar mig om röstandet i Mello och Eurovision har funktionen att få människor att tro att de verkligen har tillgång till folkligt självbestämmande? Det hör nämligen ofta till vår kulturkonsumtion att rösta och bestämma över olika skeenden på tv, även i form av att iaktta när någon stackare röstas ut i ”Robinson” eller ”Förrädarna”. Då används demokrati som en straffunktion. Men detta deltagande står i tydlig kontrast till människors möjligheter i verkliga politiska frågor, både i Sverige och på EU-nivå. Och om den känsla av viktighet som Mello-röstaren känner följer med in i de politiska valen riskerar dessa musiktävlingar att hjälpa till att dölja att de politiska valen inte håller demokratisk standard.
Oåtkomligt för folket
Musikdemokrati är tillåten, men inte ett riktigt politiskt självbestämmande. Men vad skulle krävas för att det politiska valet skulle betraktas som verkligt demokratiskt? Röstningsritualen i sig är inte tillräcklig utan snarare det innehåll som valen har inflytande över. För att en demokrati ska vara värd namnet behöver den kunna besluta över de dimensioner i samhället som väsentligt avgör människors liv, och till dessa hör handhavandet och fördelningen av ekonomiska resurser.
Men det val som annonseras till i september har ingen som helst möjlighet att påverka det faktum att ett fåtal procent av befolkningen äger en väldigt stor del av landets resurser. Detta avgörs på ett för folket oåtkomligt sätt.
Tänk om folket skulle få rösta om huruvida det vill ha en extremt orättvis distribution av resurser eller att samhällets resurser i stället ska fördelas helt rättvist?
Tänk om folket skulle få rösta om huruvida det vill ha en extremt orättvis distribution av resurser eller att samhällets resurser i stället ska fördelas helt rättvist? Nej, en sådan verklig omröstning vill varken kapitalet eller den partipolitiska statsapparaten ha. Det vore ju livsfarligt om folket verkligen bestämde om viktiga ting!
I stället accepterar människorna dessa val som inte berör mer än förvaltningen av de smulor som partisystemet har till sitt förfogande. Dessutom har man i Sverige lyckats med en stor bedrift: det finns nämligen som bekant en tradition i Sverige att inte berätta för andra vad man har röstat på, vilket leder till att människor isolerar sig frivilligt och triumferar med att inte prata ihop sig om gemensamma frågor.
Mello och Eurovision har åtföljt de politiska processerna i Sverige och Europa som en viktig symbolisk stödfunktion sen andra världskriget. Och denna kompanjon kan sägas ha funktionen att avleda från det tomma innehållet i de politiska valen.
Men hur hade Mello-röstandet sett ut om det hade liknat de politiska valen? Kanske hade vi då fått påverka hur green-room möbleras eller vem som väljs ut för att dela ut segerbucklan? Men absolut inte vilken melodi som ska koras som vinnare. Att rösta i riksdagsvalet blir därför som att rösta ut sig själv.
Anders Bartonek, docent i filosofi vid Södertörns högskola