I mars fanns bara en enda ordinarie domare anställd vid Hälsinglands tingsrätt i Hudiksvall. Situationen är inte unik – många mindre och medelstora domstolar har svårt att rekrytera domare. Domarbristen är ett av flera tecken på att staten varken värderar de ämbetsmän som upprätthåller dess kärnfunktioner eller bryr sig om Sverige utanför storstäderna.
Domarbrist är egentligen fel ord, för tillräckligt många jurister väljer den långa domarbanan efter studierna. Men när de är klara lämnar de domstolsväsendet. Staten konkurrerar i dag om samma juridiska toppkompetens som de stora affärsbyråerna – men erbjuder väsentligt sämre villkor.
Inte ens i rättssalen är domaren alltid den mest välavlönade. I många mål är advokaten den med högst inkomst. Båda är viktiga, men medan advokaten bara måste vara trogen sin klient är åklagarens och inte minst domarens uppgift att finna den objektiva sanningen och ställa den i relation till lagen. Att det yttersta ansvaret för rättstillämpningen inte är det som värderas högst säger något om vårt samhälle.
I den svenska modellen med ett normerande industrimärke och ett system där lön i stället för inkomst är vägledande finns inget utrymme att justera ersättningarna efter det verkliga marknadsläget. Kombinerat med en styrningsfilosofi där administration anses viktigare än profession – systemet förutsätts leverera oavsett vem som i slutänden bemannar det – urholkas status och lön för de yrken i offentlig sektor som möter medborgarna.
Detta märks mest i små och medelstora städer. Tidigare fanns i nästan varje svensk stad en stabil tjänstemannaklass: domare, läkare och läroverkslärare. De höll uppe samhällets funktioner men var även en viktig del av stadens sociala och kulturella liv. Urbanisering och centralisering har fått dem att flytta. Människorna som blir kvar får sämre välfärd, och deras barn ges sämre förutsättningar.
Utvecklingen i småstads-Sverige är därmed en viktig fråga också för storstäderna. Länge har Stockholm och Göteborg kunnat växa mycket tack vare inflyttning av unga landsortsbor med intellektuellt kapital. Men vad händer när skolorna på vischan blir för dåliga? När allt fler växer upp i städer med en tom tingsrätt på ett öde torg?
Detta är i grunden en jämlikhetsfråga, men jämlikhetsdebatten i Sverige handlar mest om skillnaden mellan infödda och invandrare. Det finns nästan inget stopp på hur många åtgärder och hur mycket pengar politikerna är beredda att ta till för att lösa segregationen. Förortens integrationsproblem är så klart viktiga att komma till rätta med, men i skuggan av dem sker ett kanske ännu större välfärdssvek mot landsbygden och småstäderna. Vissa kommuner, som Gällivare, har extremt svårt att anställa behöriga lärare, och barnen halkar efter rejält – trots att de kan svenska.
Det kommer alltid att vara svårare att locka kvalificerade akademiker till mindre städer. Den privata arbetsmarknaden centraliseras också, vilket är svårt att styra över. Men under 1900-talet försökte staten åtminstone tillsätta de viktigaste tjänsterna och betalade kallortstillägg för att kunna rekrytera. Det fanns en ambition om att hela Sverige skulle fungera.
Nu hörs röster om att lösa domarbristen genom nedläggningar av mindre tingsrätter. Men småstädernas rekryteringsproblem är inte ödesbestämda. Efter ett lönetillägg har tingsrätten i Hudiksvall nu anställt fyra nya domare.
När staten – och offentlig sektor – börjar värdera viktiga roller högre går de också att bemanna.