Helikoptrarna dånar över bostadsområdet i norska Krokstadelva.
Lukten av röken från alla de hus som har brunnit upp lägger sig som en filt över området.
Det är här Ine Larsen, 26, och Kristian Sandaker Monsen, 27, hade startat sitt liv tillsammans.
Ine hade sparat sedan hon var 16 år. Hon ville köpa ett hus och göra det till sitt hem. Kristians krav var att det skulle ligga i området där han växte upp.
”Allt vi jobbat för”
Förra året blev deras drömmar verklighet. Men på fredagen försvann de igen – på bara några timmar.
– Det är allt vi äger och allt vi har jobbat för. Vi hade äntligen fått det precis som vi själva ville ha det. Vi ska få barn nästa år och...
Sedan brister rösten för Ine. Hon tittar bort mot platsen där deras hus stod, som nu bara är aska. Kristian kramar om henne och hon torkar tårarna.
– Vi hade gjort i ordning allt. Vi hade köpt saker till barnet. Allt har brunnit upp. Självklart kan saker alltid ersättas, men det finns väldigt många känslomässiga minnen i det huset som vi aldrig kan få tillbaka.
Allt är borta
Branden, som är den värsta på 100 år, spred sig snabbt från ett hus till minst 100 andra. Omkring 400 människor har behövt evakuera och brandmän arbetar fortfarande – ett dygn senare – med släckningsarbetet.
Ine och Kristian åkte hem från sin fjällsemester när branden bröt ut för att se hur illa det var. På lördagen åkte de tillbaka till området där Kristian tillbringat hela sin barndom.
– Det gör ont, för det här var platsen där jag hoppades att mina framtida barn också skulle få växa upp, säger han.
De berättar att det är svårt att ta in vad som har hänt. Trots att de ser att huset är borta, är det overkligt.
– Det är nog inte förrän man står där huset egentligen skulle ha stått som man kanske verkligen förstår att det är på riktigt. Att allt är borta, säger Kristian.
”Vi har varandra”
Drammens kommundirektör, Sudhir Sharma, samlade alla boende på lördagen för att berätta vad som händer nu.
De kommer att ge löpande besked om vilka som kan återvända hem och när. Under tiden får de stanna på hotellet i centrala Drammen som fungerar som ett evakueringscenter.
Men för Ine och Kristian finns det inget hem att återvända till.
– Vi har väldigt många fina människor omkring oss som vill hjälpa till. Och det uppskattar vi väldigt mycket. Men det är väldigt tungt att förlora sitt hem, säger Kristian.
– Vi har varandra, och det är det viktigaste. Vi får bara ta ett steg i taget. Lugnt och stilla. Och så får vi se vad framtiden för med sig, säger Ine.