NRG Stadium är ett väldigt bygge, omgiven av en miljon hektar parkeringsplatser, Houston Texans träningsanläggning, som sålt sina namnrättigheter till metodistkyrkan, och breda bilvägar som gör det möjligt att ta sig hit.
När vi anlände till den tidigt på morgonen rann kondensen längs dess väggar och svetten ned för våra ryggar, sådan är den klibbiga värmen i Houston att man inte kan gömma sig från den om man inte tar sig in i luftkonditionerade utrymmen.
För Sverige är frågan om inte fuktigheten och de höga temperaturerna ändå är att föredra framför det som utspelade sig här inne.
Kollapsen kom som en överraskning. Det kanske den inte borde ha gjort.
Vi som tillbringat de senaste veckorna intill landslaget hade dividerat om saken sedan Monterrey, försökt tyda vad träningsveckorna gjort med laget och enas kring vad som var en känsla och vad som var krass verklighet efter premiären, placera Sveriges kapacitet på en sorts karta.
Det var inte enkelt.
Resultatet mot Tunisien var en sak, steget framåt gick att ta på – men insatsen fram till den 60:e minuten en annan, och Norge-debaclet bara några veckor sedan.
Här kom ett mycket bättre lag för att möta…ja, vadå?
En ruskig 20-minutersperiod
Själv sveptes jag med i mer optimistiska prognoser, det är bara att erkänna.
Nederländerna hade sett passivt, pressat och tjurigt ut, som ett Koeman-lag gör när det krackelerar. I slutet av kryssmatchen mot Japan och under pressaktiviteterna dagen innan match fick man samma intryck.
Sverige däremot kvittrade hela vägen hit med 5-1 i ryggen och ett trollbindande lugn. Graham Potter pratade som en förbundskapten utan bekymmer, Alexander Isak närmade sig högform och Yasin Ayari stod på randen till sitt stora genombrott. Sommaren bar våra färger, inte deras.
Tills matchen började.
På andra sidan: A clockwork orange, en färgglad bjässe som plockade upp vårt landslag och vred ur det tills det inte fanns en droppe kvar.
Det var en ruskig 20-minutersperiod som slog undan benen på våra spelare.
Fem minuter tog det innan deras svar på Magnus Samuelsson, Brian Brobbey, med 300 kilo muskler bara i nacken, vann en av många brottningsmatcher med Isak Hien, Reijnders spelade loss Gakpo, fem mot tre, Brobbey förbi Hien i löpduellen, och mardrömsstarten var ett faktum.
Nederländerna ägde allt. Duellerna, bollen, stämningen. I femton minuter var Sverige chanslöst. Helt utspelat. Isak Hien hamnade i centrum för problemen. Han hade inget att sätta emot när Brobbey fällde ut bommen och trakasserade honom. Åt andra hållet hanterade Van Dijk pastejerna mot Gyökeres som ingenting. Reijnders, De Jong och Gravenberch undrade var vårt mittfält höll hus.
Nivåskillnaden såg för stor ut, Nederländerna utökade genom Brobbey, igen.
Och så förändrades allt.
Då hade Sverige gjort mål
Vätskepausen blev en brytpunkt. Potter justerade till en sorts 4-5-1 för att stoppa flödet, och det fungerade.
Innan vattenpausen hade Nederländerna 4-1 i avslut. Mellan avbrottet och halvtidsvilan: 8-1 till Sverige.
Pressen bet, hålen på egen planhalva täpptes till och Sveriges bäste spelare, Alexander Isak, spelade in sig själv i matchen.
Chockvågen var över. Nederländerna kom inte åt Isak när han vände upp, spelade loss och kombinerade sig fram med Ayari och Gyökeres i släptåg. Lagerbielke fick en reducering bortdömd, Verbruggen räddade från Gyökeres flera gånger, Ayari fick i väg ett gäng farliga avslut.
Hade matchen fortsatt några minuter hade Sverige gjort mål, men Michael Oliver blåste för halvtid.
Det kändes som avgörande minuter, som ett grepp Sverige behövde få betalt för – och så skulle det visa sig bli.
Matchen hann knappt återstarta innan Gakpo stötte in 3-0 i öppet mål, och det var förstås det. Kort därefter vände han inåt och placerade 4-0 innan Anthony Elanga tröstmålade på en djupledsboll från Isak.
Måste simma hela tiden
Roligare än så blev det inte. Nederländerna kontrollerade den sista halvtimmen hela vägen i hamn och satte punkt med ett förnedrande 5-1-mål när inhoppande Summerville placerade den utom räckhåll för en otillräcklig Nordfeldt.
Förlusten ritar om mästerskapskartan och skapar en tydligare bild av var Sverige står.
Kvalitetsglappet mellan startelvorna var ingen hemlighet, utan ett självklart ingångsvärde, en sorts startpunkt för besluten Potter behövde fatta. Han får ta på sig hur nedmonterat hans lag blev inledningsvis, det var den perioden som la grunden för de förkrossande siffrorna.
Med rätt taktisk ram, och utförande av densamma, kan hans spelare störa många lag, det syntes därefter. För det var inte det att Sverige helt saknade motmedel. I brottsstycken demonstrerades den offensiva kraften på nytt, men marginalerna är små, huden väldigt tunn, och försvarsspelet ett olöst jätteproblem.
Vi har inte råd med ens en kvarts underprestation, eller att hamna fel i mer än någon enstaka situation, eller missa speciellt många målchanser. Kanske inte ens att möta för bra lag. En liten Brobbey-knuff räcker för att få det här laget på fall.
Det måste simma hela tiden, annars är det SOS, och här sjönk det tillsammans med de allra mest optimistiska bilderna av vad det kan uträtta i VM.