I villaidyllen i norska Krokstadelva är det tyst och stilla den här lördagsförmiddagen.
För tyst.
När ljudet av helikoptrarna försvinner i fjärran kan man nästan höra en knappnål falla. Sedan kommer helikoptrarna tillbaka, och då är surret från dem allt som hörs. Många människor befinner sig på platsen – brandmän, poliser, civilförsvaret.
Men också människor som förlorat sina hem och tvingats bevittna hur allt de äger blir till aska. Nu spanar de ut över ruinerna över det som en gång var deras tryggaste plats.
En av dem är Toncho Kostov, som står och tittar ut mot det som i går vid samma tid var hans hus. Tårarna rinner långsamt ner för hans kinder.
– Alla minnen. Det är bara slut.
Han har bott i huset i Krokstadelva i sju år, tillsammans med hans fru och barn. Toncho var ute och körde bil när nyheten om att branden rasade nådde honom. Frun och sonen var hemma, men lyckades ta sig ut i tid.
Nu har de inte längre något hus. Toncho är en av drygt 400 personer som tvingats evakuera, och en av 100 husägare som förlorat det i branden.
– Det är som att man förlorar en del av sig själv. Jag kan inte förstå det nu, kanske jag kan förstå om några dagar, säger han.
Letar efter sin katt
Raska steg bryter plötsligt lugnet. Det är Öivind Lönne, en annan av de boende i området. Han har varit på plats sedan klockan 05 på lördagsmorgonen för att leta efter sin katt – Bella.
Med kattburen i handen har Öivind knappt tid att stanna och prata. Han vill hitta Bella. Han har två andra katter också, dem har han lyckats hitta.
– De luktar lite bränt och var väldigt rädda men de har det fint. De äter och är glada och så, säger han.
Han satt i bilen på väg hem från Trondheim när han fick en notis om att kameran i huset börjat spela in. På den såg han hur huset stod i lågor.
– Det var fullt av rök och massa brand. När vi kom fram så var huset borta.
Öivind kilar snabbt vidare. Han har bråttom att försöka hitta Bella.