Varför plågar man sig med att ägna sommardagar åt att läsa rapporter och utredningar? Svar: För ett konkret exempel på hur primärvården – inte – fungerar! Det handlar om X, multisjuk med flera allvarliga diagnoser i sjukdomshistorien. Han har en medicinsk åkomma som inte är farlig men mycket besvärande och orsakar lidande så att livskvalitén sänks.
X ringer sin vårdcentral 07:00 och får besked att de ska ringa upp. När de ringer några timmar senare får X veta att samtalet registrerades 07:04 och att alla läkartider för dagen då är slut – de har enbart läkartider för akuta besök. X ombeds att återkomma för utredning i september/oktober. X frågar om han kan söka akuten på sjukhuset men får till svar att de kommer att hänvisa till vårdcentralen så det är ingen idé. Moment 22 någon? En roman av Kafka? Möjligen kan X ringa nästa dag 07:00 och hoppas ha tur att komma några minuter tidigare i kön och sjuksköterskan tillägger: ”Först till kvarn …”
I Sverige 2026 bedrivs alltså ”Först-till-kvarn-vård”! Detta är förstås inte vårdcentralens skuld, de har mycket få läkare, flera ordinarie har slutat och det är semestertider. Eftersom vårdcentralen ligger en bit från någorlunda stora städer har de rekryteringsproblem och det är inte troligt att de lyckats lösa rekryteringen av läkare ens till hösten.
Jag har bott tio år i Tyskland med deras utmärkta husläkarsystem som oftast bedrivs i privat regi och tänker att berättade jag ovanstående för en tysk skulle jag inte bli trodd. Är detta Sverige? Välfärdslandet Sverige?
Men jag förstår hur X känner sig, sjuk och totalt utlämnad och ingen hjälper! Det är förnedrande att tigga vård. Han har ju ändå betalat skatt hela sitt liv. Bristen på vård är också kontraproduktiv, som gammal sjuksköterska vet jag att hälsan totalt försämras när en åkomma får vänta och troligen blir X mer vårdkrävande på sikt, inte minst deprimerad av sina plågor. Själv blir jag gammaldags hederligt förbannad och tänker att nu ska jag sätta mig in i vad som gäller.
Först det övergripande efter detta inledande skräckexempel, men eftersom jag inte är den som gnäller utan att komma med någon form av lösningsförslag, kommer ett sådant på slutet. För det är ju det stora problemet, så många klagar och kritiserar, men vem har konkreta lösningar? Det jag koncentrerar mig på är regionernas primärvård, här i praktiken vårdcentraler.
Den 1 juli 2021 ändrades hälso- och sjukvårdslagen genom att primärvårdens grunduppdrag definierades, det var första gången detta gjordes i lag. Lagen bygger på utredningen God och nära vård: En primärvårdsreform (SOU 2018:39). Men flera nationella utvärderingar visar att reformen för en god och nära vård inte har uppnått sina syften, trots att över 35 miljarder kronor har tillförts sedan den påbörjades 2019 för att stärka primärvården och göra vården mer tillgänglig och patientcentrerad med bland annat ansvarig läkare för varje patient.
35 miljarder har mellan 2019-2025 kastats i ett svart hål (en koncentration av massa med så stark gravitation att allt dras dit = svensk sjukvårdsbyråkrati). Ingen kan säga hur pengarna har använts. De få redovisningar som finns är övergripande, pengarna har gått till kortsiktiga projekt, i många fall mer administration, knappt en krona verkar ha gått till vård av patienter. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterar i sin rapport från december 2025 att inget av omställningens mål har uppnåtts.
Företagskooperativet Praktikertjänst beställde en rapport som visade samma sak. Vi fick en ny lag, miljarder satsades men patienterna har inte fått tillgängligare eller bättre vård. Det är en skandal! Det är inte något Tidö-regeringen är skyldig till eftersom det beslutades innan de tillträdde, men oavsett vem som vinner valet i höst blir det den som vinner som får försöka reda upp det.
Det är snårigt det här. Det finns drygt 1200 vårdcentraler i Sverige, cirka hälften drivs i privat regi varav Praktikertjänst är störst. Det till följd av lagen om vårdval, LOV, som infördes 2009. Patienten kan välja vårdcentral varsomhelst i Sverige men alla invånare ska vara listade hos en vårdcentral. Undersökningar visar att patienternas nöjdhet med tillgänglighet och vårdkvalitet är högre hos privata vårdgivare.
Resterande hälft av vårdcentralerna drivs av de 21 regionerna i Sverige. De har en dubbel sits, de är både uppdragsgivare åt privata utförare samtidigt som de själva är skyldiga att driva vårdcentraler. Det innebär inte minst ett ekonomiskt dilemma, hur ska regionerna planera vård när de inte vet hur stora kostnader de har för patienter som är listade hos de privata utförarna? Det är ändå otvivelaktigt så att utbudet har ökat, på de drygt femton år som gått sedan LOV infördes har Sverige fått mer än 200 nya vårdcentraler. De privata har också lättare att rekrytera personal som också är nöjdare. Samtidigt riskerar lands- och glesbygd att missgynnas då befolkning är koncentrerad till städer där det är lättare att slå upp en privat vårdcentral.
Det finns de som är emot privat vård med argumentet att ingen ska få tjäna pengar på människors behov av vård. Mot det kan anföras att det tjänas pengar både på att äta och bo, också grundläggande behov hos människor. Låt för all del vårdgivare tjäna lite av de pengar de sparar in på att strama upp det den offentliga vården spenderar på byråkrati. Är det när allt kommer omkring ändå inte så att det är en stöld från skattebetalarna att låta pengar ätas upp av byråkrati?
För det är ett faktum att de senaste 10-15 åren har andelen nyanställda administratörer i vården ökat procentuellt mer än anställningen av personer i direktkontakt med patienter. Och då träder Parkinsons lag från 1950-talet in, den som beskrev byråkratins inneboende kraft att hela tiden öka. Byråkratin skapar nya hierarkier, allt fler chefer, fler möten, mer uppföljning och rapportering i en aldrig sinande ström. De sysselsätter helt enkelt varandra, dessa administratörer samtidigt som de förser personalen ”på golvet” med arbetsuppgifter – enkäter, undersökningar, skattningar osv – som hindrar dessa från direkt patientarbete. Så ja, svensk sjukvård överlag är överadministrerad och kontraproduktiv. Det är inte brist på pengar som är problemet, det är hur de används.
Ylva Sandström, ordförande för Svenska Distriktsläkarföreningen, uttalar i intervjuer och artiklar vad hon anser vara grundproblemet för primärvården, den svaga länken – bristen på specialister i allmänmedicin, alltså det som i dagligt tal kallas distriktsläkare. Hon är uttalat trött på vackra ord, policydokument, utredningar etc. Hon är värd att lyssna på. Målet i Sverige är 1 läkare på 1100 listade patienter. Idag har vårdkoncerner 1839 listade patienter per läkare, regionalt drivna vårdcentraler 1785, privata mindre utförare 1640 och idéburna sådana 1364. Det var lite sifferexercis men den hör till för vad göra åt den stora diskrepans som visar att det behövs i snitt 80 procent fler specialister i allmänmedicin än vad som finns idag?
Vi har en ond cirkel. Arbetsmiljön i primärvården i Sverige har inte förbättrats det senaste decenniet och är sämre än genomsnittet för andra europeiska länder. Två av tre läkare har upplevt psykisk ohälsa på grund av arbetet och lika många upplever arbetet som mycket stressigt. En av tre läkare i Sverige har symptom på utmattning. Kompetensförsörjningen i primärvården är en utmaning. Konkurrensen om personal är som hela havet stormar, någon blir alltid utan, ofta lands- och glesbygd. Arbetsmiljön och arbetsbelastningen med många patienter där man känner att man inte har tid att göra sitt bästa (moraliskt pressande) och ansvar, gör det svårt att behålla och attrahera läkare, både distriktsläkare och blivande sådana som går sin specialistutbildning, ST-läkare. Och det är förståeligt, vem vill arbeta under sådana pressande villkor och dessutom vara en kugge i ett oöverskådligt byråkratiskt system.
Regeringen gav den 30 juni Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att analysera varför Sverige har en lägre andel specialister i allmänmedicin jämfört med andra länder. Målet är att identifiera bakomliggande faktorer och föreslå åtgärder för att stärka primärvården. ”Primärvården måste stärkas för att kunna utgöra navet i Hälso- och sjukvården” löd motiveringen. Det är exakt den formulering som hördes redan när Primärvårdens grunduppdrag definierades i den nya Hälso- och sjukvårdslagen 2021.
Den nya utredningen ska ske i samarbete med diverse intressenter i saken och vara klar om två år. Men hallå! Svar på orsaken till läkarbristen finns ju faktiskt i ovan nämnda rapport från december 2025, av samma myndighet. Vore det inte bättre att lyssna på denna rapport istället för att begrava allt av vikt i långvariga nya utredningar. Vi vet ju redan att i Sverige är bara 14 procent av läkarkåren specialister i allmänmedicin, jämfört med mellan 20-40 procent i andra OECD-länder. Den halvårsgamla rapporten ger många svar på orsaken till läkarbristen och dessa svar är inte raketfysik.
I all denna förvirring är det glädjande att läsa om distriktsläkaren Andreas Thörneby i Örby som har öppnat en egen vårdcentral. Den ingår i det paraply av nio vårdcentraler som hör till vårdkoncernen Nötkärnan. Nästan genast fick han 2000 listade patienter. Det finns fler som ”öppnat eget” på detta sätt och deras motiv och patienternas sammanfaller. Läkarna vill själv bestämma och styra över sitt arbete och den vård de ger. De vill var och en ha ”sina” patienter, få en helhetsbild och slippa onödig administration. Patienterna vill också till läkare som är ”deras”, som är fasta och som känner dem.
Här finns ett problem: En vårdcentral kan inte bestämma hur många patienter som får lista sig hos dem, är de populära får de fler patienter. Det är lätt att säga i teorin att de då måste försöka att anställa fler läkare, svårare i praktiken då de kanske inte har tillräckligt lokalutrymme eller sitter på långa hyreskontrakt som inte går att bryta. Alltför många listade patienter gör att tillgängligheten minskar även hos dem.
Det finns något som heter idéburen vård, det innebär i stort sett vård utan annat vinstintresse än att vinsten ska återinvesteras i verksamheten. Det finns enbart 11 idéburna vårdcentraler i Sverige. Mitt förslag är att regeringen ska snabbutreda möjligheten att öka antalet idéburna vårdcentraler. De läkare som startar sådana kommer att göra det av ideella skäl, att de vill bedriva den vård de gick sin utbildning för att kunna göra, hjälpa sjuka människor. De kommer att arbeta med minsta möjliga byråkrati. Patienterna kommer att få god vård. Det måste då innebära att de kan sätta en gräns för antalet listade patienter per läkare, när kvoten är uppfylld (de ska inte kunna välja vilka patienter upp till den gränsen) så är den.
Mängden listade patienter kan förslagsvis omprövas en gång per år beroende på om fler läkare anställs. Det skulle också ge regionerna en möjlighet att planera för hur många listade de kan förväntas få på sina egna vårdcentraler. En idéburen vårdcentral ska heller inte kunna säljas, bara överlåtas till någon som också är idéburen. Istället för att kasta kanske ytterligare 35 miljarder i vårdbyråkratins svarta hål kunde pengar gå till hjälp att starta dessa vårdcentraler. Personalrekrytering skulle bli lätt. På sikt skulle lusten hos blivande läkare att bli just specialister i allmänmedicin öka om de kunde få arbeta under dessa villkor.
De 35 försvunna miljarderna visar att den byråkratiska koloss som svensk sjukvård har blivit, närmast planekonomisk, inte kan monteras ner som jag ser det. Jag tror den måste grävas ut utifrån.
Det är på tiden att ta makten från byråkraterna och styra tillbaka vården till professionen. Jag utmanar sjukvårdsminister Elisabet Lann och ber henne tänka över mitt förslag. Hon och vem som vill får gärna komma med ett bättre förslag men något måste göras i den verkliga verkligheten där patienterna finns. X måste faktiskt få en läkare, slippa driva runt i primärvårdens Moment 22 i hopp om att nästa utredning ska hjälpa honom.