DRAMMEN. Alexandra Skog satt i bilen och såg sitt hus brinna upp live i telefonen. Angelika Kjelulf fick order att genast lämna huset och evakuera.
När brandkatastrofen övergått i natt hade de lyckats hitta alla sina saknade katter – utom Bella.
DRAMMEN. Alexandra Skog satt i bilen och såg sitt hus brinna upp live i telefonen. Angelika Kjelulf fick order att genast lämna huset och evakuera.
När brandkatastrofen övergått i natt hade de lyckats hitta alla sina saknade katter – utom Bella.
Över hundra nedbrända bostäder. Ett par hundra evakuerade. Två till sjukhus för rökskador.
Det var siffrorna på lördagsmorgonen, när åskregnet började vräka ner över de kvarvarande härdarna av eld, om en av de värsta bränderna i modern norsk historia.
Helikoptrar fortsatte tömma sina vattentankar om och om igen.
Sluttningen från Solbergfjellet ner mot Krokstadelva några kilometer väster om Drammen är brant. Vägarna krokiga och smala och svåra för brandbilarna att nå fram på.
Där nere i dalgången rinner vattnet uppifrån Tyrifjorden.
– Det var den här utsikten vi föll för, säger Angelika Kjerulf.
Klockan har hunnit bli halv tre natten mot lördagen och julihimlens mörker började släppa.
Vid står på en parkeringsplats med utsikt rakt mot eldarna som ännu brinner, inte längre enorma, men många, spridda upp och ner längs sluttningen.
Där vakade brandmän som inte kunde göra mycket mer än att hindra att inte ännu fler hus och ännu fler bilar skulle förvandlas till aska och skrot.
Brandröken irriterar i luftrören. Därför vill inte Alexandra Skog gå mycket längre fram. Hon är gravid.
Nu står hon här med den osannolika förödelsen framför sig tillsammans med kompisen och – före detta – grannen Angelika Kjerulf. Alexandras och hennes sambo Øivind Lønnes hus på Jupitervägen finns inte mer.
När DN följde Øivind dit för ett sista försök att hitta den saknade katten Bella lyste små eldar upp det som varit deras radhuslänga.
30 meter upp till vänster lyste en brandman mot en husvägg.
– Det är bara den väggen kvar, snart faller nog den också, säger Øivind.
Han gjorde så gott han kunde för att hålla uppe sitt och Alexandras hopp om att finna katten vid liv. Men nej, inget spår efter henne nu heller.
En stund tidigare hade Alexandra och Angelika gått ännu vända och spejat med ficklamporna.
– Bella, Bella, Bella!
Med svaga röster för att inte skrämma hoppades de att katten skulle höra och smyga sig fram.
Angelika Kjerulf bar på en rätt tung kartong med kattmat. Den hade hon precis fått tillstånd att hämta ut från sitt och sambon Giacinto Trentadues hus. Från parkeringen där vi stod pekar hon på raden av kulörta lampor som fortfarande lyste på deras uteplats.
Men i likhet med ett par hundra andra på sluttningen i Krokstadelva beordrades de att evakuera när det stod klart att branden var utom kontroll.
– De säger att vårt hus inte är säkert. Du ser, det brinner ju alldeles bakom, säger Angelika.
– Vi har inte kunnat ta med oss nånting från huset, vi har allt kvar där, förutom telefonen och bankkorten. Men nu fick jag alltså hämta kattmaten, tack och lov.
Hon och Alexandra är nu på väg till Alexandras svärmor, hon bor bara en bit bort. Där finns redan en av Angelikas katter i säkerhet, den hade varit försvunnen men hittades.
Även Alexandras andra katt är nu i säkerhet. Øivind hade hittat den i nattens mörker och kört den till sin mamma.
Det var en helt osannolik syn inne i brandområdet när klockan hunnit bli fyra på lördagsmorgonen och regnet och åskan började bra in.
De som blivit hemlösa befann sig i trygghet hos vänner eller inhysta på två hotell nere i Drammen. Men hos Röda Korset och Norsk folkehjelp, som byggd upp en stödcentral vid en Kiwibutik, kom plötsligt ett skarpt larm:
– Samtliga ska samlas vid punkt 11. Vi behöver förbereda evakuering av ett sjukhem, löd direktivet över komradion.
Gruppchefen hos Röda Korset Thomas Benediktsen berättade att nästan hela östra Norges brandmän varit på plats, och själva har de stöttat med att evakuera folk och fixat fram förnödenheter. Två matvaruvagnar står fyllda med vattenflaskor.
En av hans kolleger visar bilder i telefonen över en parkeringsplats där bara skelett återstår av ett stort antal bilar.
– Förlåt jämförelsen, men det ser ju ut som krigszoner där borta, sa Thomas Benediktsen.
– Det är ofta bara en skorstensmur kvar, om ens det. Men det är en jätteinsats som görs av alla.
På något sätt höll Alexandra Skog, med ursprung i Säffle, och Angelika Kjerulf sig samman.
Angelika, som är sjuksköterska och bott i huset i sju år, berättar att hon var hemma när sambon hade ropat att han såg rök. De hade rusat ut och mött några grannar som kom springande.
– Sen gick allt så fort, det var bara att sticka och lämna allt, säger hon.
Alexandra Skog och hennes sambo Öivind Lønne fick se sitt hus brinna upp live i telefonen.
De hade suttit i bilen på väg hem från Trøndelag och hade tre timmars resa kvar när en granne ringde om röken.
Øivind ringde sin bror.
– Han sprang hit och tittade och kunde bara bekräfta att det brann för fullt.
De kopplade upp sig med telefonen mot husets larmkamera.
– Där satt vi i bilen och kunde bara titta på hur allt brann upp, det sa bara poff, på en halvtimme var allt borta, säger Alexandra.
Själv jobbar hon på en bank medan sambon Øivind arbetar med försäkringar.
– Det är väl nån ironi med det, säger han medan vi står intill aska och brandslangar.
Några meter bort: en före detta studsmatta, nu bara en sotsvart stålställning.
– Materialistiska saker, det löser vi, säger Øivind Lønne.
– Huset är försäkrat och vi har tak över huvudet. Det är jobbigare med katten. Men har Bella överlevt branden, så kommer vi att hitta henne.