Maria G Francke är kulturchef.
En vanligt förekommande scen i mitt hem är att min man lägger sig i soffan och sträcker ut benen. Vickar lite på tårna. Lägger ifrån sig glasögonen på soffbordet. Kanske tar ett djupt andetag. Jag frågar:
”Ska du läsa?”
Sedan utspelar sig följande konversation:
”Nej.”
”Ska du titta på något?”
”Nej.”
”Ska du ta en lur?”
”Nej, inte det heller.”
”Men vad ska du göra, då?”
”Jag ska bara ligga här en stund.”
Det är då jag grips av obehag. Vadå ”bara ligga här”, alltså utan att göra något? Ingenting alls?
I min värld är detta det mest förbjudna. Jag är mycket noga med att jag ska få ligga på locket ett antal gånger i veckan, vanligtvis varje lördag och söndag, för att göra det som jag anser vara att koppla av: läsa romaner, titta på en serie, en film eller kanske bara scrolla igenom en mängd tidnings- och sociala medier-appar i jakt på … tja, något. Ett uppslag till en text, allmän stimulans, en riktig kick, något att skvallra om i en chattråd. Någon kanske skulle hävda att det inte är avkoppling, men jag känner att det är såpass långt jag är förmögen att gå.
Att bara ligga platt som en pannkaka och stirra framför sig är ju … lite skruvat.
Jag är bra på att sova, men att vegetera i vaket tillstånd är jag usel på. Vi har pratat en del om att koppla av här på redaktionen i sommar. Det ena ledde till det andra och efter ett tag handlade samtalen mer om slöhet. Det vill säga, vi har inte pratat om lata kollegor utan vi har diskuterat det faktum att allting ska vara så enkelt och lättillgängligt numera, liksom designat för att kunna användas eller konsumeras med minsta möjliga insats. Att slippa omak är prioriterat, så om det finns en enklare väg så tar man den. Minsta motståndets lag.
Det kan ha med läsning att göra, eller hur man klär sig (är allt pandemins fel?) eller också handlar det om hela ens förhållningssätt till omvärlden. En genväg är inte längre en senväg utan ett smart lifehack som premieras av omvärlden. Och detta skriver jag alltså som en uppmaning till er att den närmaste tiden följa vår serie Är du slö, eller? som handlar om att vi befinner oss i bekvämlighetens tidevarv.
Jag känner mig själv tudelad här. På ett sätt är jag oerhört bekväm av mig (tycker jag själv). Gillar bekväma kläder, älskar att äta rester. Men vad gör jag egentligen när jag vilar, hur förhåller jag mig till begreppet återhämtning? Jag betraktar läsning som avkoppling, men i själva verket använder jag mig ofta av det jag läser i mitt arbete. Även tv-serier och filmer är djupt förknippat med vad jag gör på jobbet.
Eftersom jag är i den lyckliga situationen att det jag älskar att göra på fritiden även är en del av mitt lönearbete kan det ibland vara svårt att skilja det ena från det andra. Att slöa kan för mig vara att sätta igång ett ambitiöst matlagningsprojekt, att koncentrerat sitta vid ett pussel i två timmar eller lösa ett halvsvårt korsord (för de svåra klarar jag inte utan att ha min svärmor i närheten).
Men det där att bara hälla ner sig i en soffa, bestämma sig för att titta eller blunda, och sedan inte göra någonting annat än att eventuellt låta tankarna vandra.
Så läskigt.
Den här veckan…
… läser jag: ”Perfektion” av Vincenzo Latronico.
… tittar jag på: Har, som så många somrar förr, hamnat i en Alfred Hitchcock-fas.
… lyssnar jag på: Marie Göranzons sommarprat. Rakt igenom underbart!