Ungjävlarna ger honom en nästrimmer i present och plötsligt blir han rörd av skrattande barn vid badet. Johan Croneman känner åldrandet smyga sig på, och han ser sig själv i Jan Guillou.
Åldrandet smyger sig sakta på. Bakifrån. Jag är ändå inte fullt så förvånad.
Det finns det lilla åldrandet och det stora åldrandet.
Det lilla åldrandet noterar man knappt själv till en början. Jag var hos doktorn för rätt så många år sedan, pekade på några fläckar på handen och han sade, innan jag ens frågat: ”Åldersförändringar”.
Åldersförändringar, jag? Vad menade han?
Frisören klipper plötsligt bort lite spretigt hår från ytterörats kant.
Man får en nästrimmer av ungjävlarna i julklapp.
Det lilla åldrandet är lätt melankoliskt, och det går faktiskt att resonera med. Man kan liksom räkna på det. Det är hanterbart. Det är årtionden och det är pension om drygt ett decennium, man kan till och med skoja om att man nu är på den andra planhalvan, det sluttande planet – man avslutar inte längre kalasen. Man bryter upp först. Det är ingen stor sak.
När det stora åldrandet sätter in känns det som om bara den sista upploppsrakan återstår.
Ingenting tycks ens kröka sig därframme. Det är inget ljus i tunneln, det är mest dis och dimma. Vissa dagar när sikten blir obehagligt klar drabbas man plötsligt av förtvivlan.
Man skakar snabbt av sig den. Man vill inte visa. Ingen vill heller se – eller höra vad man själv nyss såg.
Det är ofta dom dagarna när andras död hälsar på. Det kan vara en nära vän, en kompis från förr, men nästan lika drabbande om det är en halvkänd skådespelare man alltid beundrat, en gammal fotbollshjälte, en regissör vars filmer man höjt till skyarna. ”Han var ju bara 78”. Man börjar räkna på fingrarna. Helvete.
Jan Guillou, 82, intervjuades nyligen i Svenska Dagbladet, självklart kom åldrandet på tal. Journalistlegenden som alltid funnits där sedan jag själv började på Journalisthögskolan i Göteborg 1975.
Han pratade om kroppen och om värken. Han hade tvingats till en operation: Att kunna sitta eller att kunna gå?
Vad är det för jävla fråga?
Han sade: ”Ur professionell synpunkt är huvudsaken att jag kan skriva. Men det är trist att inte kunna promenera”.
Det vände sig inom mig. Jan Guillou är ingen man tycker synd om – jag tyckte synd om honom. Jag tyckte synd om mig själv.
Det är överväganden man aldrig trodde man skulle ställas inför.
Jag försöker gå en mil varje dag, kroppen mår bra, det frigör tanken, jag formulerar mig i huvudet, i Tanto, vid vattnet, vid Hornstull, utmed Söder Mälarstrand.
Den dag jag inte kan gå längre, eller bara mycket korta sträckor. Vad finns kvar då – minnet av att promenera? Vill man ens ha det?
Man hör lite sämre när man blir äldre, men man hör andra saker. På långt avstånd hör jag skrik och skratt från badande barn vid Eriksdalsbadet. Ljud jag aldrig hade lagt märke till för 20 år sedan – nu rörs jag av dem på djupet. Ljud från förr.
Annars minns man sitt liv i bilder – utan ljud. Man försöker föreställa sig ljuden, orden, dialogen – ”han sade”, ”hon sade”, och ”då sade jag”.
Det blir aldrig annat än stumt. Ofärdigt. Minnet är mestadels ljudlöst.
Man säger att man minns hur det doftade, men ingen minns heller doften. Däremot minns vi att det doftade. Det doftade av något som vi minns att vi känt doften av – men långt senare.
Man blir lätt fast vid den här typen av lite oklara, konturlösa loopar. Resonemang i cirklar, man letar öppningar.
Åldrandets melankoli är i bästa fall bitterljuvt. Det finns inte en dag jag längtar efter att vara ung igen, eller ung i dag, men det finns en skönhet i att se sig själv i unga män, unga kvinnor, unga par. Man saknar deras sätt, deras lätthet, deras självklarhet. Kärlekens privilegium. Givetvis.
Jag möter mig själv på gatan, allt oftare. ”Där är han, det är jag!”
Jag kommer med andra ord att leva för alltid. Skönt att veta ändå.