Kyrkogårdar leder ofelbart in tankarna i existentiella banor. Vilka är vi och hur blev vi dem vi är? På besök vid våra föräldrars gravar talar min fru och jag om sådant och efter en stund landar vi i att våra tre döttrar är frukten av två motsatser: migration och bofasthet. De är ett resultat av att deras syrianska morföräldrar för drygt 50 år sedan lämnade sitt hem i sydöstra Turkiet för att invandra till Sverige. Men också av att deras småländska farmors anfader inte utvandrade när så många i hans omgivning gjorde det för drygt 150 år sedan.
Men, frågar vi oss, hur kan det komma sig att bilden av våra in- respektive utvandrare skiljer sig åt så mycket? Varför står de förstnämnda så lågt i kurs medan de andra har någon sorts hjältestatus?