Han simmade 1 900 meter, cyklade 90 kilometer och sprang 21 kilometer på 4 timmar, 38 minuter och 50 sekunder. Detta tog statschefen till sjätte plats i kampen. I fjol kom pseudonymen A.S. tvåa. I år tävlade president Alexander Stubb under eget namn.
Hur hinner han träna? Hur lyckas hans personskydd hålla jämna steg med honom? Hur som helst illustrerar en president som satsar på uthållighetssport den finska beslutsamhet som kallas sisu.
Bland statschefer i världen sticker Stubb ut, men hemma i Finland var reaktionerna i bästa fall lakoniskt stolta förra helgen när detta Finntriathlon avgjordes. Och bland Stubbs idrottsprestationer satte trots allt golfrundan med Donald Trump våren 2025 djupare avtryck. Golfdiplomatin byggde en relation till den lynnige amerikanske presidenten – för Finland och för hela Europa.
Då beskrev Wall Street Journal Stubb som en osannolik Trumpviskare: en akademiskt välrustad, intellektuell Natovän som talar fem språk och varnar för hotet från Ryssland.
I stort uppslagna intervjuer får presidenten fortsatt ge sin syn på försvarsalliansen, Putin och Ukrainas kamp. Inte helt självklart för en statschef från ett litet land i Europas utkant.
På Natotoppmötet i Ankara förra veckan sade Stubb till amerikanska CNBC att Ukraina vunnit kriget mot Ryssland redan genom att bevara sin självständighet och suveränitet: ”Under de senaste fyra åren, under det pågående kriget, har de avancerat 60 kilometer. Under andra världskriget gick de från Moskva till Berlin, 1400 kilometer.”
Medan många svenska politiker hetsar upp sig och talar om krig brukar Stubb bemöta oron i världen med is i magen: Var beredd, men inte rädd. Möjligen den enda hållbara hållningen för ett land med Natos längsta landgräns mot Ryssland och en historia med upprepade angrepp från öst.
Att Finland nu för nionde gången toppar FN:s World Happiness Report förvånar inte minst många finnar. ”Hur illa har ni andra det?”, skämtar de bistert.
Men detta är ju inget skrattindex, det handlar om tillit, socialt skyddsnät och hög livskvalitet. Eller enklare: om att förväntningarna på livet inte är större än att de lätt infrias.
Till skillnad från det ”alltid mer, aldrig nog”, som den legendariske journalisten Anders Isaksson 1994 formulerade andan i Sverige i sin klassiska essäbok med samma namn. Han pekade på de ständigt växande kraven på offentliga resurser. Förväntan på att någon annan alltid kommer till undsättning om livet kärvar.
Under de senaste åren har dessa två länder åter närmat sig varandra. De står skuldra vid skuldra. Och jag står med ett ben i vardera landet. Också efter mer än halva mitt liv i Sverige är båda "hemma". Mitt Helsingfors påminner mer om mitt Malmö – ja, hela Skåne – än om mitt Stockholm. Prestigelöst, tillbakalutat, svårt att imponera på; ”avadå”. Medan stockholmare ofta verkar ängsligt angelägna om hur de uppfattas.
Världens lyckligaste land är snyggt och smart – och mån om sin integritet. Fast ekonomiskt utmanat på ett helt annat sätt än Sverige. Tillväxten är låg, arbetslösheten ligger kring 12 procent och de offentliga finanserna hårt pressade.
Samtidigt är detta fortfarande ett välfärdssamhälle som ser utbildning som sin främsta resurs – naturtillgångarna beskrivs annars raljant som ”skog och snö” – och som aldrig slutat att, sammanbitet, satsa på försvaret.
Det är The Economist som här ser en rollmodell. Den ansedda brittiska tidskriften skrev i höstas att den finska livsfilosofin kunde förändra Europa och är vad kontinenten behöver: "Sisu, or grit in the face of adversity, is just what the continent needs."
Artikeln tog avstamp i flera nordiska koncept som imponerat: Nobels dynamit, välfärdsstaten, Ikeas platta paket, och ”en gång i tiden” Nokias mobiler. Dansk film, avancerad matkonst och hygge.
Men i oroliga tider med fientliga supermakter, kaotisk politik, sköra ekonomier och krigshot finns inte plats för "oskyldiga distraktioner". Det är dags för en ny nordisk trend, menar The Economist: "Lyckligtvis har Finland just detta: sisu.”
Det handlar om inre styrka och uthållighet, men också erfarenhet av tuffa tider, konstaterar den intervjuade militären Annukka Ylivaara, som är biträdande generalsekreterare i den nationella kommitté som samlar relevanta makthavare för att möta säkerhetshot. Beredskap är inte bara ett starkt försvar. Det är att se till att medborgarna ska kunna be, gå på museum och sporta också under en kris – och se sig som en del av det nationella försvaret.
Så skulle också fyra av fem finländare ta till vapen för att försvara sitt land.
Som kuriosa kan nämnas också tidigare måttlös beundran:
Grigorij Petrovs bok om ”de vita liljornas land”, utgiven på serbiska för över hundra år sedan, har varit central för Turkiets moderna historia. Gunnar Wiman kallar den (SvD 9/6) en "bärande ideologisk byggsten" när Kemal Atatürk formade det moderna Turkiet.
Här framställs Finland, starkt romantiserat, som ett mönsterland som reser sig trots svårast tänkbara förutsättningar och utvecklas från ett agrart till ett modernt land. Tack vare målmedvetenhet, ordning och reda.
Sisu, långt innan en finsk president tävlade i uthållighetssporter.
Det är vanskligt att sätta sökarljuset på ett land. Minns när Sverige i The Washington Post 2011 utsågs till "The Rockstar of Recovery", Financial Times kallade Anders Borg (M) Europas bästa finansminister och OECD slog fast att svensk ekonomin är stark som Pippi Långstrump. Fast den svenska dunderhonungen var något av en myt, tillväxt och arbetslöshet imponerade inte.
Men nu när Europa står inför stora utmaningar, både vad gäller konkurrenskraft, innovationer och säkerhet, har The Economist ändå en poäng: här behövs långsiktigt envetet engagemang.
Hotet från Ryssland är ständigt närvarande. Men som Stubb upprepar i tid och otid: Ingen panik, fast skulle det behövas är Finland redo att slåss.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.