Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Föreställ dig ett Sverige där du i ett brev från Skatteverket själv får kryssa i en ruta om du vill betala skatt eller inte. Eller där du själv aktivt behövde uppsöka ett skattekontor för att anmäla att du vill betala skatt. Och där det inte händer just någonting om du väljer att inte bidra – varken i form av sanktioner eller social skam. Inte heller påverkas utfallet. Du kan fortfarande fullt ut skörda frukterna av andras inbetalningar.
Orimligt och orättvist, förstås. Men icke desto mindre är det precis så här upplägget ser ut för blod- och organdonationer.
Låt oss börja med blodet: 2,7 procent av Sveriges 18–64-åringar ombesörjer behovet för 100 procent av befolkningen. Bland de 97,3 procent som inte ger blod finns givetvis personer som inte kan, inte får eller inte bör. Men lejonparten utgörs av individer som inte ids. Eller som värderar sitt eget obehag inför ett stick och den tid som blodgivningen tar, högre än värdet av att kunna rädda liv. Andras eller – i förlängningen – sitt eget.
Det finns även för fullblodsegoisten ett värde i att lagren är välfyllda.
För många av oss kommer under livets gång hamna i situationer när vi behöver blod. Vid svåra förlossningar, planerade operationer, olyckor eller sjukdom. Det finns därför även för fullblodsegoisten ett värde i att lagren är välfyllda.
Det finns ingen medicinsk produkt att köpa som kan ersätta det som kallas helblod: alltså blodplättar, röda och vita blodkroppar samt den gula vätskan (plasma) som blodplättarna och blodkropparna flyter runt i. I mitt dagliga värv på sjukhuset är det uteslutande de syretransporterande, röda blodkropparna som man vill åt. Plasma kan fylla upp volymen i blodådrorna. Men att spä ut vätskan hjälper föga om man genom en massiv blödning eller sjukdom förlorat sina syretransportörer.
På denna ledarsida föreslogs för ett par år sedan att man skulle börja betala ut ersättning till blodgivarna, på samma sätt som individer kan sälja plasma till läkemedelsbolagen. Det är ett bra förslag – om man tycker att det är en god idé att locka abstinenta heroinister eller fattiga studenter som nyligen varit sjuka, rest, haft oskyddat sex med en ny partner eller på annat sätt riskerat att dra på sig blodsmitta. Om man erbjuder en femhundring för en tappning är det nog åtskilliga som kan tänkas skarva lite med svaren i den obligatoriska hälsodeklarationen.
Blod testas för hiv, hepatit och syfilis inför varje transfusion. Men det finns åtskilligt fler virus (parasiter och annat) man inte vill ha med i påsen. Dessutom: allmänheten fick under hiv- och covidepidemin lära sig att det tar veckor eller till och med månader innan antikroppar utvecklas.
Nysmittade kan alltså leverera ett test där infektionen inte fångas upp. Därför kompletteras provtagningen med ett frågeformulär om exempelvis utlandsresor, ny sexpartner, tatueringar och nyligen genomgångna infektioner.
Med samma regelbundenhet som säsongsinfluensan larmar blodcentralerna sommartid om blodbrist. Så även detta år. Lagertillgången för vissa blodgrupper kategoriseras på vissa håll i landet som ”akut” (på hemsidan geblod.nu/blodlager kan du se vilka). Eftersom andelen blodgivare fortsätter att minska förmodar jag att det är de lojala givarna som hörsammar blodcentralernas larm, och som tar sig upp ur sina hängmattor för att cykla till närmaste tappningscentral, medan fripassagerarna obekymrat ligger kvar.
Friheten att ställa sig utanför systemet, och ändå skörda frukterna av andras insatser, präglar även transplantationsvården. Att vi i Socialstyrelsens donationsregister enbart tillfrågas om vi kan tänka oss att donera våra organ, utan att koppla det till viljan att ta emot, är en pedagogisk och moralisk miss. Om blodet i slutändan ändå alltid verkar räcka till – om än med uppskjutna operationer som följd – gör organen det inte.
Av Socialstyrelsens rapport ”Organdonation och transplantation i Sverige 2025” framgår att 26 personer på väntelistan avled innan de hunnit få något organ. Till det ska adderas de 57 som togs bort från listan för att de blivit så sjuka att de inte längre bedömdes klara operationen. Dessa 83 enskilda ska sättas i relation till de 218 avlidna som donerade ett eller flera av sina organ under 2025.
I donationsregistret har 18 procent av svenskarna tagit ställning. 80 procent säger sig villiga att donera organ. 20 procent är det inte. Följer beredskapen att ta emot organ samma mönster?
Knappast. En transplantationskirurg berättar för mig att han aldrig erfarit att någon tackat nej. Med kniven mot strupen tycks även religiösa påbud om att inte ta emot blod, som till exempel inom Jehovas Vittnen, vara föremål för existentiell omförhandling.
Med kniven mot strupen tycks även religiösa påbud om att inte ta emot blod vara föremål för existentiell omförhandling.
Behov och kötid är inte det enda som styr vem som ska få de åtråvärda organen. De måste även matchas utifrån kroppsstorlek, ålder, blodgrupp och vävnadstyp (HLA-systemet). Såväl blodgrupp som vävnadstyp varierar inte bara mellan individer utan även utifrån etnicitet och geografisk hemvist. Vissa HLA-typer och blodgrupper dominerar bland infödda svenskar, medan det bland olika invandrargrupper kan se helt annorlunda ut. Därför finns ett medicinskt värde av att alla grupper bidrar.
Men den medicinska aspekten är för min del ett sidoargument till den moraliska. Jag kan inte komma på något annat system där denna typ av parasiterande är legio. Betalar man inte skatt kan man hamna i fängelse. Betalar man inte sin premie till djurförsäkringen får man själv hosta upp slantarna om hunden blir sjuk. Betalar man inte bussbiljetten kan man få en bot eller slängas av.
Varför ska just dessa två livförsäkringar vara ”gratis”– som många av mina journalistkollegor missvisande brukar kalla det – när det i själva verket är en förmån som betalas av andra?