Axel Oxenstierna lär en gång ha sagt: ”Vet du icke, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”. Det var en tid där stora delar av det tyskromerska riket låg i ruiner efter det trettioåriga kriget. Men visst känner man igen sig, år 2026? Fast med en skillnad. Om den gamle rikskanslern beklagade bristen på förstånd verkar vår tid snarare misstro det som sådant. Något som bland annat syns i en av sommarens debatter, närmare bestämt den om myndighetsväsendets framtid.
Regeringsformens tolfte kapitel, andra paragrafen, slår fast att ingen politiker ”får bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska besluta i ett särskilt fall som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpning av lag”. Ett långtgående förbud som bygger på rättsprincipen om opartiskhet och saklighet i första kapitlet: att statstjänstemän ”ska i sin verksamhet […] iaktta saklighet och opartiskhet” när de utför sina uppgifter.
Ett vackert ideal, men svårt i praktiken. Dessutom pekar replikskiftet mellan Klas A. M. Eriksson och Johan Ingerö Alias på denna ledarsida på ett skifte, en ny syn på förnuft och förstånd som sådant. För att rekapitulera: Kristdemokraterna vill reformera systemet med oberoende myndigheter. Eriksson försvarade systemet genom att lyfta fram att korta mandatperioder gör politiken nyckfull. Kortsiktig. Expertis behövs som motvikt. Statstjänstemän blir ballasten i statsskeppet, som hindrar det från att kantra över. Johan Ingerö betonade att politik, med rätta, ska bygga på värderingar och känslor.
De talar alltså förbi varandra. Men båda utgår från en liknande idé om förnuftet. Som Eriksson skriver: ”Såväl förnuft som känslor, fakta som värderingar, är centrala för varje människa, inklusive politiker och experter.” Att bedömningar – särskilt politiska – aldrig kan formas av fakta eller förnuft ensamt.
Ibland syns skiftena i debatten inte i det som diskuteras, utan i de premisser som debattörerna delar. Att två borgerliga debattörer verkar vara ense om att statstjänstemän styrs av såväl kunskap som känslor och värderingar är intressant. Den traditionella borgerligheten brukade värna idéer som den franske upplysningsfilosofen Montesquieus maktdelning och om samhällets olika sfärer – uppfattningar som i mångt och mycket ekar genom Erikssons ledare och vilar på idén om att politiker styrs av känslor och värderingar, medan tjänstemännen representerar förnuftet.
Något som har kritiserats av en annan fransk filosof, Michel Foucault, populär inom vänstern och numera även nyhögern. Hos Foucault är saklighet inte en tidlös egenskap, utan något som formas inom historiska makt- och kunskapsordningar. Det objektiva förnuftet finns inte; idén om den saklige och opartiske statstjänstemannen en illusion.
På sätt och vis stämmer det. Irene Wennmo, generaldirektör för Medlingsinstitutet, skriver i boken Politik på riktigt (Atlas, 2026) om myndigheternas inneboende konservatism. Att den nuvarande ordningen oftast är den bästa möjliga enligt en statstjänsteman. Idétidsskriften Liberal Debatt har undersökt om det finns en svensk ”deep state” genom att intervjua politiska tjänstemän längs med hela det politiska spektrumet. Många av de intervjuade menar att tjänstepersoner kan vara motsträviga ibland, formade av ett kall där anställda på miljömyndigheter brinner för naturfrågor medan handläggare på Försvarsdepartementet sällan tycker att pansarvagnar är trista.
En inställning kan uttrycka sig som medvetna ståndpunkter, som när 261 anställda på Utrikesdepartementet undertecknade ett brev som i praktiken ifrågasatte deras lojalitetsplikt gentemot en regering där SD var med, eller i missuppfattningar om myndighetens rätt att motarbeta politikens vilja, som när tjänstemän på Folkhälsomyndigheten – vad det verkar som – menade att de hade rätt att bortse från regeringsuppdraget om att undersöka existentiell hälsa. Eller helt enkelt att tjänstemän också är människor. Att frånsäga sig sina värderingar är omöjligt. Omänskligt, rentav.
Problemet är att en sådan uppfattning rimmar illa med regeringsformens idéer om saklighet och opartiskhet, om ett myndighetsväsende där tjänstepersoner kan lämna det personliga vid dörren. Ett regleringsbrev senare, och regeringens politik genomförs metodiskt. Det stämmer ofta, svenska statsjänstemän är skickliga. Men inte alltid.
I slutet av sin ledare lyfter Klas A. M. Eriksson frågan om Sverige inte behöver ”mer stabilitet, saklighet och verkligt kunnande” i en osäker tid. Jag plockar gärna upp den handsken med ett enkelt svar: ja. För att parafrasera Oxenstierna så styrs världen fortfarande med ett alltför litet förstånd. Men frågan för vår samtid är inte om expertis behövs, utan hur experter, statstjänstemän och myndigheters makt kan ges legitimitet i en tid där tron på det oberoende förnuftet är försvagat.
I dag är uppfattningen att myndighetspersonal kan vara motsträvig, medvetet eller omedvetet, utbredd. Förr hos vänstern, som kritiserade det tidiga 1900-talets konservativa tjänstemän. Nu hos högern: Sverigedemokraterna talar öppet om att statsapparaten stundtals motarbetar dem, Kristdemokraterna lanserar reformer. Lyfter man blicken till utlandet, till exempel USA, präglas synen på myndighetsväsendet och maktdelningen av skepticism. Maga-rörelsen målar upp den administrativa staten som fienden samtidigt som framträdande röster inom Demokraterna menar att myndigheter trots allt inte kan vara neutrala.
En ny tidsanda där den gamla försäkran om myndigheternas neutralitet inte längre räcker. Ändå behövs expertis och kunnande. Kompetenta statstjänstemän som genomdriver folkviljan, inom lagens ramar. Det ställer nya krav på svensk myndighetsstyrning. Regeringsformens principer om saklighet och opartiskhet är goda ideal, men de är just det. Målsättningar. En nödvändig insikt som borde tvinga fram en mer realistisk diskussion om hur myndigheter ska styras, granskas och hållas ansvariga – utan att för den delen låta deras långsiktighet och professionella kunnande gå förlorat.
Axel Oxenstiernas visdomsord kan tolkas på flera vis. För vari ligger det lilla förståndet? En variant är att se hans ord som en påminnelse om att staten alltid styrs av ofullkomliga människor. Det gäller politiker. Det gäller experter. Och det gäller tjänstemän. Den insikten är inget argument emot myndigheterna. Den är ett argument för att bygga dem bättre.